Moderaterna har gått långt från att vara kulturbärande partiet
Det var inte utan att man blev lite spänd när pjäsen Jihadist gick upp på Göteborgs stadsteater förra veckan. Huruvida konsten ostört tillåts närma sig det mänskliga avgrundsdjupet är som bekant ett bra lackmuspapper på det intellektuella klimatet i en kultur.
Jihadist undersöker varför unga svenska förortskillar med mellanöstern-ursprung ansluter sig till IS och reser till Syrien med stöd av en mördarideologi så grotesk att den bäst kan jämföras med nazismen.
I ett europeiskt perspektiv ligger Sverige knappast i framkant här. Den belgiska pjäsen med det snarlika namnet Jihad, som gör humor av tre Syrien-resenärers tillkortakommanden, har dragit fulla hus både i hemlandet, Frankrike och Nederländerna i ett par år. 2014 skildrade den fransk-mauretanska filmen Timbuktu – internationellt prisbelönt och Oscarsnominerad – ett maliskt samhälle som påtvingats sharialagar. Här porträtteras IS-bödlarna som hycklande och småsinta fotsoldater som avrättar otrogna på löpande band, men själva sliter med att hålla sig borta från kvällscigaretten.
När Jihadist debatterades av regissören Johan Gry och Moderaternas Hanif Bali i Aktuellt i måndags hakade många upp sig på det faktum att Bali inte sett pjäsen. Det spelade ingen roll för hans åsikt att vi inte borde ”lägga huvudet på sned och försöka förstå terrorister”, argumenterade Bali, och här har han för en gångs skull rätt. Diskussionen om huruvida man kan mänskliggöra mördaren inom konsten är en fråga större än en enstaka teaterpjäs.
Moderatsluggern från Solna, mest känd från Twitter, har en av det politiska etablissemangets högsta röster – han har intressant nog också dess ömmaste tår – och ägnar den inte sällan åt att förlöjliga allt som har med trygga rum och triggervarningar att göra. Det vill säga; huruvida det är på plats att förvarna människor med erfarenheter av exempelvis våldtäkt, rasism och incest att innehållet i en bok, film eller pjäs kan utlösa traumatiska flashbacks.
Detta är, enligt Hanif Bali och många med honom, kvalificerat flum. Man kan ju inte leva i en skyddad verkstad hela livet.
Men när det kommer till att dramatisera en av samtidens mest demoniska aktörer, IS-krigaren, uppvisar ”lite får man tåla”-gänget mindre tolerans. Då blir det enligt Bali, som nyligen kallade profeten Muhammed för ”en analfabetisk pedofil”, både ”stötande och provocerande”. Då är plötsligt skaran som högljutt försvarade Mohammed-karikatyrer och Charlie Hebdos satirteckningar av muslimer med automatvapen djupt indignerad.
Långt innan man öppnade för att samarbeta med Sverigedemokraterna i kulturpolitiska frågor var Moderaterna faktiskt det kulturbärande partiet i Sverige. Det var M-väljare som gick på opera, hade abonnemang på Dramaten och finansierade mycket av den så kallade finkulturen. Det var på den tiden då krav på bildning gick hand i hand med en fyra på Strandvägen.
Vad som anses som sund och uppbygglig kultur för den svenska nyhögern är däremot inte helt lätt att utröna. Om gränsen går vid att ”förmänskliga” mördarsekter får man anta att maffia-tv-serier som Sopranos är uteslutna. Gudfadernfilmerna går väl bort enligt samma logik och The dark knight, Batman-filmen där Jokerns trasiga familjebakgrund blottas, är inte heller att rekommendera. Skulle de få för sig att leta i klassikerhyllan kan det vara klokt att låta mordepos som Albert Camus Främlingen och Fjodor Dostojevskijs Brott och straff förbli olästa.
Några triggervarningar i all välmening.