Moralpanik intog plötsligt riksdagen
Den stränga nolltoleransen inom svensk narkotikapolitik tynar dessbättre långsamt bort.
En bisarr debatt i riksdagen härom dagen är dock en påminnelse så god som någon om att motståndet mot rimlighet inom detta område ännu lever.
Forumet för den 23 minuter långa och närmast overkliga diskussionen var en interpellationsdebatt, det vill säga då ministrar svarar på skriftliga frågor ställda av riksdagsledamöter.
I tisdags hölls den första för hösten, statsråd efter statsråd grillades under ett antal timmar, ämnen kom och gick, gasattacker mot skolflickor i Iran och farorna med artificiell intelligens, riskerna för betygsinflation i den svenska marknadsskolan och rättigheterna för ukrainska flyktingar i Sverige...
En bit in i tillställningen var det dags för socialdemokraten Karin Sundin att ställa socialminister Jakob Forssmed till svars för att den tyska regeringen har föreslagit att det ska vara lagligt för myndiga personer att inneha upp till 25 gram hasch och att odla upp till tre cannabisväxter för personligt bruk.
Vad den stackars regeringsföreträdaren ska kunna göra för att hindra Tyskland från att stifta tyska lagar blev aldrig klarlagt, men socialdemokraten vevade på med frisk aptit och berömvärd energi.
Forssmed gjorde sitt bästa för att svara, han försökte lugna den närmast panikslagna riksdagsledamoten med att den svenska restriktiva narkotikapolitiken inte skulle luckras upp och att Sverige i olika internationella forum fortsätter att föra fram sin uppfattning i dessa frågor.
Men Sundin, som tycks ha missat att lagförslaget är omstritt och kritiserat till och med av legaliseringsförespråkare och att ingen vet hur lagen i slutändan kommer att se ut, om den ens träder i kraft, ångade på.
Hon visste att berätta att tillgången på droger kommer att öka i ”hela Europa”, varnade för förgiftningsfall av barn i Kanada och meddelade att cannabis ofta används i bakverk.
Det blev surrealistiskt när en uppjagad Sundin, som inte heller tycks ha begripit att lagförslaget endast gäller tyska medborgare, avslutade ett av sina inlägg med följande fråga:
”Jag undrar vad Jakob Forssmed tänker göra för att svenska ungdomar inte ska söka sig till Tyskland för att pröva på. Vad tänker statsrådet göra?”
Skulle ens några riktigt elaka satiriker kunna fantisera ihop en moralpanik av detta slag?
Ministern såg trött ut, tog sats, upprepade det han tidigare sagt och erkände med en beundransvärt artig formulering att han är ”lite frågande till exakt vad interpellanten vill att vi ska göra”.
En begriplig uppgivenhet, då en svensk regerings möjligheter att hindra ungdomar att resa utomlands dessbättre är högst begränsad.
Att det finns en och annan knasig parlamentariker är ingen nyhet och egentligen ingenting att göra något väsen av.
Men jag tror att denna debatt, som i vissa kretsar sannolikt kommer att bli en klassiker, säger någonting om tillståndet i svensk narkotikapolitik.
Det har hänt mycket inom detta politikområde och inom debatten sedan millennieskiftet.
Den dogmatiska nolltoleransen i Sverige dödade människor. Dessbättre har den långsamt brutits ner och ersatts av skademinimering. En milstolpe var då det kommunala vetot mot sprututbytesprogram togs bort 2017.
Numera kräver varenda skribent värd namnet på tidningarnas opinionssidor att Sverige ska gå ännu längre, kraven på avkriminalisering och legalisering duggar tätt och det tävlas i vem som kan avfärda nuvarande ordning i mest föraktfulla ordalag.
Jag har ingen aning om vilken som är den bästa vägen framåt. Men det är onekligen beklämmande att det blocköverskridande motståndet mot Folkhälsomyndighetens önskemål om att utreda 1988 års kriminalisering av eget bruk är så starkt.
Sverige är ett av få demokratiska länder där själva droganvändningen är olaglig.
Lagen stiftades för att avskräcka från knarkande och hindra missbruk. Det gick inget vidare. Nyttjandet av droger i Sverige har ökat, liksom antalet som dör i överdoser.
Den politiska motviljan mot kunskap om bruk och missbruk av narkotika och om lagars eventuella effektivitet imponerar inte.
Med lagstiftare som Karin Sundin finns det dock inget skäl att förvånas över det svenska tillståndet.
