Lättkränkt på en nivå vi aldrig tidigare sett
Dag 33 beskrev bara alltför väl hur komplicerad rättegången är.
Ulrik Fredrik Malt, professor i rättspsykiatri, ägnade timme ut och timme in åt att komma fram till en ”akademisk diagnos” av Anders Behring Breiviks hjärna, vilket betyder att han inte undersökt terroristen utan endast spekulerar.
Hans slutsatser skiljer sig helt från de tidigare utredningarna.
I går inleddes den fas av rättegången som är dess juridiska kärna. Var Breivik frisk då han begick sina terrordåd? Eller var han så sjuk att han måste få vård i stället för att dömas till fängelse?
Om det ska experterna träta i ett antal dagar. Först ut var Ulrik Fredrik Malt, men låt oss rekapitulera bakgrunden innan vi fördjupar oss i vad han hade att säga.
Den första utredningen om Breiviks mentala tillstånd drog slutsatsen att han var paranoid schizofren och inte kunde dömas till fängelse. Sedan gjordes en ny undersökning som kom fram till att massmördaren är straffrättsligt tillräknelig, men lider av en allvarlig personlighetsstörning.
Och för att göra det ännu krångligare för rätten så har en tredje rapport författats, i vilken Breivik förklarar att han är oskyldig till mord, men var tvungen att avrätta människor eftersom Europa står på randen till ”inbördeskrig”. Inte heller i denna utredning anses han vara tokig.
Malt gör en klok men utmanande observation: Det pratas mycket om att Breivik är ond. Men vi har att göra med en tänkande och kännande människa, som av vänner beskrivs som omtänksam.
Han påpekar att de svåraste patienterna är de som i likhet med terroristen inte upplever sig som sjuka. Känner du ångest? Nej. Känner du dig förföljd? Nej.
Breivik är inte uppenbart tokig som de som tror att de är jagade av CIA, inbillar sig att regeringen avlyssnar dem genom amalgamet i deras tänder eller går runt och berättar att de i natt tillbringade två timmar på mars, kidnappade av små gröna gubbar.
Försvaret knorrar om att detta är att betrakta som en helt ny utredning som inte bör accepteras, juridiska diskussioner uppstår, men professorn får tala vidare.
– Det är en sak att spränga en bomb, en annan att gå i land på en ö och skjuta människor. Om detta har Breivik pratat med opassande munterhet, påpekar Malt.
Den åtalade avbryter en stund senare med att fräsa att han känner sig kränkt av antydningar om ett ”förändrat sexuellt beteende”.
Det förvånar inte: En man som säger att han blev terrorist för att han som sjuåring blev bestulen på sin cykel av en muslim är lättkränkt på en nivå vi tidigare knappast sett.
Professorn ber om ursäkt, säger att det inte var meningen att kränka Breivik och säger någonting jag finner vackert.
– Det är inte ett demoniskt monster som sitter här. Det är en djupt ensam människa. Och även om han inte kan sätta sig in i våra hjärnor måste vi försöka sätta oss in i hans.
Breivik har försökt ta sig ut ur sitt eget fängelse. Han ödelade därmed livet för många, däribland sig själv.
Vad drar då professorn för slutsatser?
Jo, Breivik är psykiatriskt sjuk. Han lider möjligen av en cocktail bestående av asperger, tourette och narcissistisk personlighetsstörning.
Där ser man. En helt ny diagnos för domstolen att ta ställning till. Jag kan inte helt frigöra mig från misstanken att vi kommer att få uppleva liknande överraskningar de kommande dagarna.
Hur ska rätten bära sig åt för att komma fram till vad som är sant?
Och vad ska vi dra för slutsatser av faktumet att dagens vittnesmål var det första som uppenbart påverkade Breivik?
Det betyder rimligen någonting. Fråga mig bara inte vad.