Syndabocken: Den ensamma flyktingmannen
Sverige, 1 juni 2016. En lagändring träder i kraft.
Den som fått beslut om utvisning förlorar nu sin rätt till dagersättning och tak över huvudet.
”Sverige kan inte bli ett hotell”, förklarar justite- och migrationsminister Morgan Johansson (S) för Metro.
Samtidigt satsar regeringen 90 miljoner kronor på att etablera nya förvar i väntan på utvisning. I Malmö kommer till exempel flyktingarna att få bo i ett fängelse innan de skickas tillbaka till sina respektive krigshärdar.
Om detta är åsikten fri, men en detalj har passerat i förbifarten. Cirka 4 500 personer berörs och nästan alla har en sak gemensam: de är män. Utan fru, utan barn.
Den ensamstående flyktingmannen. Syndabocken.
Han som flydde från kriget, som bara ville överleva och som drömde om att bli fri till slut. Han som sedan förra sommarens flyktingsituation har utmålats som en skurk.
När han riskerade sitt liv under gummibåtfärden över havet och gick över taggtråd och motorvägar och misshandlades av gränspoliser, då ansågs han fly på kvinnors och barns bekostnad.
”Varför kommer det bara män?” frågade sig delar av svenska folket.
Och när han mötte svenska folket fick han förvisso hjälp av både staten och privatpersoner. Ett välkomnande vid tågstationen, kost och logi på ett asylboende.
Men snart fick det räcka. När några andra flyktingmän slogs på boendena och tafsade på kvinnor drogs han över den kam som ibland dras över män.
Kanske berodde det på hans religion i kombination med hans kön, i kombination med hans nationalitet i kombination med hans hudfärg. Kanske inte.
Nu kan vi i alla fall konstatera att han inte längre är välkommen. Den som fått avslag i alla instanser ska så klart utvisas. Samtidigt är det knappast en slump att regeringen riktar den här lagändringen mot ensamstående män.
Hur skulle det se ut om regeringen ströp mat och husrum för kvinnor och barn och därefter satte dem i fängelse i väntan på utvisning? Det hade gett en sådan badwill att lagändringen i sin tur hade fått ändras.
Så vem försvarar männen? Det finns en rörelse i Sverige. De kallar sig jämställdister och är aldrig sena att kritisera feministernas påstådda oförmåga att värna mäns rättigheter.
När män anklagas för att vara en homogen massa så är jämställdisterna där och säger att alla män faktiskt inte är potentiella våldsverkare. Att alla män inte tafsar på kvinnor. Och att alla män inte belägrar stolar som kvinnor borde fått sitta på.
Men om den ensamstående flyktingmannen råder det tystnad. Vore han pursvensk hade han varit högst upp i näringskedjan. Nu är han inte det. Nu är han längst ner.
Jämställdisterna har svikit honom.
Precis som regeringen har gjort, precis som alla andra.
Hatet
Varje gång jag skriver och försvarar asylrätten eller åtminstone framställer flyktingar som människor händer samma sak.
Det rasslar till i min mejlkorg. Hundratals människor vräker ur sig sitt hat mot flyktingar, i synnerhet mot män. Alla flyktingmän är tydligen våldtäktsmän och alla ska utvisas, alternativt skjutas vid Öresundsbron.
Och en majoritet av mejlen avslutas enligt följande:
”OBS, jag är INTE rasist”.
Okej, vi säger så.