Domen mot Manning både stötande och glädjande
Det är djupt stötande att Bradley Manning döms till 35 års fängelse för att ha avslöjat grova krigsförbrytelser.
Att militärdomstolen visar prov på viss självständighet gentemot USA:s regering och dess hårdföra politik mot visselblåsare inger dock hopp.
Manning är givetvis skyldig till att ha läckt en kvarts miljon diplomatiska telegram och dubbelt så många hemliga dokument rörande USA:s krig i Afghanistan och Irak.
Bevisningen är synnerligen övertygande och den före detta militäranalytikern har erkänt tio av de 22 punkterna som åtalet omfattade.
Till saken hör dock att informationen som lämnades över till Wikileaks publicerades i globalt stora tidningar som New York Times, The Guardian, Der Spiegel och Le Monde.
Därmed blev grova krigsförbrytelser och andra brott kända. Som att det förekom över 100 000 "våldsamma dödsfall" i Irak mellan 2004 och 2009, varav nästan 70 000 var civila dödsoffer. Eller att hundratals anmälningar om mord och våldtäkter begångna av irakiska poliser slängdes i papperskorgen.
Ville väcka debatt
Avslöjande detaljer om de nordafrikanska diktatorers korruption anses för övrigt ha haft betydelse för den arabiska våren.
Det positiva med domen är att militärdomaren Denise Lind har stått emot Obama-administrationens retorik och underkänt den allvarligaste åtalspunkten, "att ha hjälpt fienden".
Hänsyn har därmed tagits till Mannings förklaring, att han läckte materialet av samvetsskäl, för att väcka debatt och visa krigets rätta ansikte.
Att till exempel al-Qaida kom över information innebar inte att visselblåsaren, som åklagaren hävdat, hade "allmänt ont uppsåt".
Viktigt även för journalistiken
Beslutet är viktigt även för journalistiken. Ett fällande på den punkten hade lett till den absurda situationen att tidningarna som publicerade de viktiga avslöjandena hade ansetts vara medskyldiga till brott.
Glädjande är även att domaren inte på långa vägar gick åklagarens krav på 60 års fängelse till mötes.
Med detta sagt är domen allt annat än rimlig. Då ingen av de tjugo punkterna Manning fälldes för har ett straffminimum så fanns en juridisk möjlighet att fria honom.
Att så skulle ske var orealistiskt, men i en anständigare värld hade domstolen tagit betydligt större hänsyn till hans drivkrafter än vad som har skett.
Det är tack vare Mannings mod och sanningslidelse vi alla har sett filmen där militärer på en amerikansk Apache-helikopter i juli 2007 sköt ihjäl ett tiotal civila, varav två var fotografer på Reuters, i Bagdad.
Vilket är mest allvarligt, att begå sådana brott eller att avslöja dem?