Går Sverige med i Nato nu är vi inte riktigt kloka
Det är en ofrånkomlig slutsats att det ryska erövringskriget mot Ukraina ställt frågan om svensk anslutning till Nato i ett helt nytt ljus.
Ytterligare en slutsats är att den ryske diktatorn Putin inte skulle ha anfallit Ukraina om landet varit med i Nato. Och som om detta inte vore tungt nog hotar Putinregimen Sverige och Finland med ”allvarliga militärpolitiska konsekvenser” om vi så mycket som sneglar åt Nato. Vilket ju blir ytterligare ett skäl för Natomedlemskap.
Så ser det ut sen en månad tillbaka. Det innebär att Sverige befinner sig i den svåraste och mest avgörande säkerhetspolitiska krissituationen sen andra världskriget.
Vi står följaktligen inför en diskussion för eller emot en omvälvande förändring av svensk utrikespolitik. En sådan diskussion borde helst föras kallt behärskat och med så få demagogiska överdrifter som möjligt.
Men det där senare är nog inte så mycket att hoppas på när vi ser bombliberalers närmast förtjusta skadeglädje, som när den utrikespolitiskt föga meriterade tänkaren Nyamko Sabuni (L) studsar fram och deklamerar att vad var det vi sa? Vi har alltid varit för Nato och således alltid haft rätt!
Eller när liberala ledarskribenter rusar runt i porslinsbutiken med allt från beskrivningar om ”den goda högern”, och den onda vänstern, till befängda spionerianklagelser mot UD och hotar med ”svindlande omtolkningar av den svenska efterkrigshistorien” (citaten från Expressens ledarsida 6 mars).
Men fram till den 24 februari i år hade bombliberalerna alltid fel. Expressens ledarsida har med skiftande argument agiterat för svenskt Natomedlemskap sen 1995. Sverige borde alltså enligt dessa liberaler deltagit fullt ut i det i alla avseenden ohyggligt misslyckade tjugoåriga kriget i Afghanistan, katastrofkriget i Libyen eller rent av det omfattande och utdragna folkmordet i Irak?
Jamen, invänder förstås vän av liberal ordning, vi deltog ju åtminstone litegrann. Vi hade specialtrupper med oklara uppgifter i Afghanistan och spaningsflyg för att lokalisera bombmål i Libyen. Så visst gick Sverige ganska långt för att ställa sig in hos Nato? Med stor riksdagsmajoritet, dessutom.
Jo, men detta var i den till synes förutsägbara tid vi levde i fram till den 24 februari 2022, då huvudmotsättningen i världen gällde ”Kriget mot terrorismen”. Nu befinner vi oss i Kalla kriget II.
Den 23 februari 2022 satt jag i ett tv-program och förklarade tvärsäkert att Putin omöjligt kunde vara så irrationell, så rent ut sagt dum, att han gav sig in i ett krig mot Ukraina som han var dömd att förlora politiskt, moraliskt och ekonomiskt. Jag var inte ensam om den intelligenta analysen.
Putins föreställningar om fornstora dar då ärat Rysslands namn flög över Jorden kunde vi alla se. Att han ville gå till historien som skaparen av ett pånyttfött Storryssland var ingen hemlighet.
Men hans politiska idioti och hans krets av ja-sägande, därtill korrupta och fega, generaler och rådgivare var inte bara en hemlighet, utan än mer en orimlighet. Så kunde en kärnvapenmakt med ”andraslagskapacitet” (förmåga att förinta allt liv) inte styras. Men det kunde den. Och med den insikten inleddes en ny tidsålder i världen.
Våra finska grannar drog en tydligare och snabbare slutsats än vi. Opinionsstödet för finsk Natoanslutning steg från den traditionella 20-procentsnivån till 62 procent, med bara 16 procent som motståndare. Motsvarande förlopp i den svenska opinionen var mindre dramatiskt. Men M-ledaren Ulf Kristersson har redan deklarerat att han i händelse av valseger omedelbart tänker ansöka om Natomedlemskap, oavsett vad sossar och andra minoritetspartier anser. Nato skall därmed bli en huvudfråga i valet, om högern får som han vill. De ”nationalistiska” Putinanhängarna i SD lär sälja sig utan att tveka, men lagom dyrt.
Där befinner vi oss nu i en ren och tydlig fråga, om man rensar undan allt tjafs om vem som hade fel redan 1995 och om högern är god och vänstern ond.
Är det bäst för Sveriges nationella säkerhet att ansöka om Natomedlemskap?
Putin har ju visat sig så storhetsvansinnigt oberäknelig att man inte längre kan skratta bort ens bombliberalernas ständiga hot om att han ämnar anfalla Gotland. Jo, möjligen det, men inte så mycket mer.
Och slutsatsen?
Sverige bör ansöka om Natomedlemskap. Om Putin sitter kvar vid makten och krigar vidare, i värsta fall också mot andra grannar som Georgien och Moldavien. Och om näste president i USA blir en demokrat. Och om Finland går in i Nato.
Sverige bör inte ansöka om Natomedlemskap. Om Putin avsätts. Eller klamrar sig fast vid makten samtidigt som Donald Trump blir USA:s nästa president, ånyo hyllar sin ”genialiske” kompis Putin och meddelar att USA lämnar Nato. Eller om en ny regim i Ryssland slår till reträtt och utlyser en helt ny politik. Eller om Finland inte går med i Nato.
Bara för att nämna några – men inte alla – variabler i denna politiska ekvation. Dock ingen av dem svårare att förutsäga än Putins självmordsattack mot Ukraina.
Klokast är förstås att inte gå till beslut i den upphetsade valrörelsen i höst. Utan först senare när vi vet hur det gick och kan fatta klokare beslut. Än så länge vet vi för lite och är inte riktigt kloka.
För övrigt anser jag att…
- … Hans-Gunnar Axbergers nyutgivna bok Statsministermordet (Norstedts) är det bästa som skrivits i ämnet. Mycket lämplig för Augustpriset i fackboksklassen. Utmärkt lektyr för den som bara vill läsa en enda bok om mordet på Olof Palme.
- … högerns ständiga tjat om att politiska motståndare lider av ”USA-hat”, dvs är lite knäppa, är klassisk sovjetisk demagogi. Motståndarna är inte värda argument och hör hemma på dårhus. Borde kanske vara ämne för en egen kolumn.