De skriver gärna om sex och fylla, men tiger om pengarna
I sin bok ”Vardagar 4” skriver Ulf Lundell om alkoholproblem och lagbrott:
”…efter min fyllekörning i början av april…”
Någon annanstans berättar han att han ska utredas för ADHD och på ytterligare något ställe sparkar han sin gitarrist sedan decennier Jan Bark eftersom denne precis som Lundell börjat måla och det tål inte Lundell, så bort med Bark, en åtgärd som vittnar om integritet – eller osar av rädsla för konkurrens.
Det är något vi alla lider mer eller mindre av men vi berättar sällan om den offentligt.
Någon annanstans i dagböckerna skriver Lundell om plågan att ha sex, att kvinnans förväntan på sex har hängt som ett klippblock över honom.
Han berättar om lyckopiller och rädsla.
Han berättar allt.
Om jag reser mig och går bort till bokhyllan i vardagsrummet ser jag en hel litteratur av bekännelser, av själar med avigan ut – Lars Norén, Sven Lindqvist, PO Enquist, Jan Myrdal förstås.
En pluton kvinnor har på senare tid biktat sig offentligt och skandaliserat närstående. Johanna Ekström låg med Kulturprofilen på Klubbens golv, hon grunnar på om avsikten kan ha varit att gynna den egna karriären, kärlek och åtrå var det i alla fall inte; Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt redovisade detaljerat i boken ”Felicia försvann” varför hon ansåg att hennes mor var genomusel.
Alla dessa bekännelser och intima detaljer är ibland intressanta och ofta underhållande.
Men det är en sak som fattas.
Ytterst sällan berättar dessa författare något om sina pengar. På sidan 255 i Lundells bok får han en redovisning av hur det går med CD-försäljningen av albumet Tranorna och hur väl det streamas:
”…han gav mig en summa, och en estimering på streamingen och jag blev minst sagt låg
Ser jag slutet här?”
Varje normalintresserad läsare vill veta hur mycket albumet säljer, hur mycket det streamas och hur mycket pengar Lundell tjänar.
Den dörren är stängd.
Lika stängd som hos Norén vilken skriver om sina förhandlingar med Bonniers om dagboken som han just skriver och som jag just läser. Så insnärjd i sig själv är litteraturen.
Men ingen summa.
Bara att Norén är besviken, om jag inte minns fel.
När jag skriver detta bläddrar jag i PO Enquists memoar ”Ett annat liv” och finner till min förvåning en kalkyl för kostnader och eventuella intäkter när hans pjäs ”Tribadernas natt” sattes upp på Broadway. Vid succé skulle Enquist tjäna minst 5 000 dollar i veckan, en ”häpnadsväckande summa” 1977.
Pjäsen floppade dock och Enquist slapp bli ”en rik och förmodligen sämre människa” som en vän till honom sa.
Varför skriver inte fler om pengarna? Författare och konstnärer är lika intresserade som alla andra. Förmodligen mer eftersom inkomsterna är osäkra och oftast små.
Författarens och konstnärens inkomster är omedelbart kopplade till den personliga prestationen. Där finns inget ackord som för gamla tiders industriarbetare. Inget kollektivavtal som garanterar en viss summa varje månad.
Allt beror på det du och bara du producerar och hur mycket allmänheten bryr sig. Om den alls känner till din existens.
Pengarna är den grymme och opartiske domaren.
Är du en erkänt briljant författare, kanske rentav ett geni, och tjänar uselt kan du berätta om det, till och med skryta. Din låga inkomst är en skandal. Alla tycker det.
Men om du är en i den stora massan. En som kämpar sig fram genom tillvaron. En som hoppas på ett genombrott som dröjer, kanske aldrig kommer.
Pengarna blir lätt en värdemätare, hur bra du än skriver, sjunger, målar.
Till och med för en nationalskald som Ulf Lundell.