Pakistan rasade – då bytte kungen namn på hunden
Kungen hade en gång en labrador som hette Ali. Först hette hunden Eros, en gåva från den då ännu halvhemliga kärleken Silvia. Kungen ändrade namnet till Ali, efter, vad det sägs, Muhammad Ali.
Muhammad Ali var vid den här tiden världens coolaste muslim, som offrat sin boxningskarriär genom att vägra mörda vietnameser.
Julen 1976 räddade hunden Ali livet på en kvinna, lustigt nog från Vietnam, som sjunkit ner i en snödriva utanför Ulriksdals slott.
Denna historia flög över världen, ända bort till Kenya.
I Kenya satt den 29-åriga pakistaniern Hafiz Mohammed Idress, som var föreståndare för en Islamistisk stiftelse i Nairobi. När Mohammed H, som han kallade sig, läste att den svenske kungen hade en hund med namn Ali, blev han kränkt å alla muslimers vägnar. Den ursprunglige Ali var nämligen en släkting till profeten.
Kungens presschef Jan Mårtenson berättar i sina memoarer hur han förgäves försökte förklara att Ali var ett vanligt hundnamn i Sverige. Att läget var allvarligt förstod han först när ambassaden i Pakistan telegraferade att residenset ”omringats av rasande människor som skulle hämnas förolämpningen”.
Inga svenska muslimer var förbannade, men kungen valde att byta namn på hunden en gång till, så Ali blev Charlie.
Vad kungen tänkte om saken är okänt, men vad vi vet är att han alltid stått upp för det mångkulturella Sverige och alla som bor här. Jultalet 2022 var första gången på tre decennier som kungen inte nämnde betydelsen av våra nya invånare. Regeringsunderlaget medgav inte en sån markering.
Det var då det.
I dag är det Pakistan som stat och 56 till som sätter press på vår grundlag.
Ska vi böja oss, först för att rädda Nato-medlemskapet och sen för hotet om våld och bojkott?
Många vacklar, av realpolitiska skäl.
Andra menar att koranbränningen balanserar på gränsen för det tillåtna. De vill inte inskränka yttrandefriheten med en blasfemiparagraf, men att elda Koranen skulle kunna ses som hets mot folkgrupp. Ergo: det borde förbjudas.
Jag förstår tankegången, men perspektivet är väl provinsiellt och i förlängningen osolidariskt.
Det kommer en dag när oppositionen i den islamistiska samhällena börjar angripa de religiösa symbolerna. Att kasta slöjan är en sorts protest, att politiskt och fysiskt attackera Koranen är en annan.
Det är samma bok här som där.
Den som vill förbjuda koranbränning i Sverige kan aldrig med trovärdighet ge sitt stöd till de dödsföraktande demokratikämpar som lever i de 57 stater som den här sommaren ”diskuterar” den svenska grundlagen.
Yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Det är inget att kompromissa om.
Eller för att citera Muhammad Ali: ”Om du ens drömmer om att besegra mig borde du vakna upp och be om ursäkt.”