Varför vill ingen prata om könsklyftan i skolan?
Skolan är åter på dagordningen, och det låter som det brukar: vinster i välfärden eller inte. Fritt skolval eller inte. Mobiler på lektionen eller inte. Flumskola eller militär disciplin.
Det är glädjande, så klart. Att vi diskuterar våra barns framtid. Frågan är varför nästan alla duckar för kärnfrågan.
Vi kan mäta hur vi vill: privatägt och offentligt. Landsbygden och Stockholms innerstad. Mobilfria lektioner och lektioner där telefonen är ett arbetsredskap. Fattiga skolor i vissa förorter och rika skolor i andra förorter.
Samma svar: flickor lyckas bättre än pojkar.
Jag minns min egen skolgång – anekdotisk bevisföring från svunna tider är ju ett populärt slagträ i skoldebatten. Det var likadant i Sölvesborg på 1990-talet, även om Jimmie Åkesson och jag höjde pojkarnas snitt i våra respektive årskullar.
Jag tänker på mina skolbesök. På senare år har jag föreläst och haft workshops med hundratals skolklasser. Likadant där: generellt sopar flickorna banan med pojkarna.
Jag plöjer Skolverkets databas. I 285 av Sveriges 290 kommuner har flickor högre meritvärde än pojkar. Samma resultat när jag jämför elever i friskolor, större städer, pendlingskommuner, sameskolan och glesbygdskommuner.
Förra året utkom reportageboken ”Fördel kvinna. Den tysta utbildningsrevolutionen” av journalisten Emma Leijsne. Boken, som förklarar och problematiserar könsklyftorna, hajpades i några veckor, men snart handlade skoldebatten återigen om mobiler, vinstuttag och invandring.
Inte helt oväntat presterar flickor bättre både på skolor där mobiltelefoner är tillåtna och där de inte är det. Detsamma gäller invandrartäta skolor.
Barn med majoritetssvensk bakgrund har förvisso högre meritvärden än barn med invandrarbakgrund. Men. I ”Fördel kvinna” konstaterar Emma Leijsne att flickor med invandrarbakgrund har högre betyg än etniskt svenska pojkar.
För kärnfrågan handlar inte om etnicitet. Kvinnornas utbildningsnivå har gått om männens i större delen av västvärlden. Kurvorna pekar åt samma håll även i u-länderna.
På högskolenivå är kvinnor i majoritet på alla utbildningar förutom tekniska linjer, men även där minskar gapet. Samtidigt försvinner allt fler yrkestillfällen som inte kräver mer än gymnasiekompetens.
Detta sker i en tid då kvinnorörelsen ser en ny vår, då fler kvinnor får chansen att nå sin fulla potential. De män som särskilt halkar efter härstammar från arbetarklassen, landsbygden och förorterna.
Det krävs inga högre studier för att veta hur utsatta män agerar ut sin ilska, och vad de är kapabla att göra.
Så varför duckar vi för kärnfrågan?