Snobbiga européer och korsfarande amerikaner
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag minns inte vem som kom på det först, men det är rätt kul:
Någon, en europé, har just kommit tillbaka från sin första USA-resa. En mer världsvan typ frågar:
– Nå, vad tyckte ni om Amerika?
Paus.
– Det blir säkert underbart när de är färdiga med det.
Jag tänkte på det där snobbsvaret när jag hörde en britt tala häromsistens. Britten heter Alexander Linklater. Hans farfar skrev Det blåser på månen. Alexander är en av redaktörerna på tidskriften Prospect. Ni har nog inte sett den, men ni känner igen typen. Det är en sådan där ambitiös tidskrift. Artiklarna kallas essäer, bilderna är halvabstrakta och viktigast av allt är UTLANDET.
Köper man Prospect visar man att man förstått att det finns en värld därute.
Prospect är förstås en mitten-vänster-liberal tidning. Tidningar av det där slaget är alltid det. Därför hade Linklater bjudit en kollega från The New Republic, en amerikansk mitten-vänster-liberal essäblaska, till London. Tanken var väl ungefär att de skulle enas om hur väldigt rätt de tyckte.
Men det blev inte så. Allt havererade. För de brittiska mitten-vänster-liberalerna såg inte gästen som en i den Fina Klubben. De såg honom som en amerikan.
Med nya säkerhetslagar, det kommande Irakkriget, burarna på Kuba och annat sånt, var det allt som spelade roll. Och alla amerikaner, hur mitten-vänster-liberala de än är, är skyldiga.
Sedan jag lyssnade på Linklater har jag hört samma sak igen. Och igen. Gång på gång tycks amerikaner mötas för att inte förstå varandra.
Det är mer än en åsiktsskillnad. Efter den 11 september har kulturerna krockat. Européernas bild av amerikanerna skiljer sig helt från amerikanernas bild av sig själva.
Och tvärtom.
Amerikaner har svårt att begripa det européer ser: att USA är ett imperium, näst intill en egenmäktig kolonialmakt. För amerikaner minns vad européer glömt: att USA föddes ur ett av världens första framgångsrika antikoloniala krig. Så de tror att de, av hävd, alltid slåss för de förtryckta.
Européer, å sin sida, är övertygade om att idealism och käckhet är tecken på dumhet.
Intelligenta människor klär sig i svart, är cyniska, dricker starkt kaffe och vet att Gud är död. Alltså kan amerikaner inte vara intelligenta. De är feta bibel-lallande korkskallar i rutiga shorts och ett par interkontinentala missiler under armen.
Det skrämmer skiten ur européer. Och får européer att känna sig härligt överlägsna. Så där så att det blir kul att läsa om hur klantskallen Bush slår huvudet i flygplansdörren.
Européer är snobbar. Amerikaner korsfarare. Och nu har de slutat att begripa varandra. Det blir nog inte så underbart när vi är färdiga med det.