Piratpartiet slåss för att utrota mig
Vid vägs ände stannar vi.
Här dukar vi upp vårt midsommarbord, en halvmil utanför bruksorten Hälleforsnäs.
En gång stolt producent av svenskt järn i ett Europa som skulle byggas upp på nytt.
Sedan hände något. Tiden, antar jag.
Det regnar när grannen Kaj skjutsar in oss till Hälleforsnäs. Vi stannar vid det gamla bruket. Kaj arbetar fortfarande här. De är nio anställda kvar nu.
Under glansdagarna på sextiotalet var de elvahundra.
Jag tänker på mitt eget yrke. Jag skriver i en papperstidning, snart utrotningshotad. Jag skriver romaner och filmer i ett land där en hel generation unga blivit nätpirater som anser att kultur ska vara gratis.
Det är inte utan att man känner ett visst kamratskap med de rostiga skorstenarna.
Vi fortsätter genom Hälleforsnäs. Förbi bandyarenan. 1979 var det lokala bandylaget en match från SM-final. Somliga skyller fortfarande på domaren, en före detta fotbollsspelare från Katrineholm. Nu är arenan tom och ödslig. Kommunen bryr sig inte ens om att spola is på vintrarna. Bandyklubben är nedlagd.
Över hela Sverige finns de, platserna som Gud glömde, industriorterna som försvann från kartan.
Det är kapitalismens spelregler. Utbud och efterfrågan. De gäller även min yrkeskår.
Jag har vacklat i fildelningsfrågan. Försökt finna kärnan i Piratpartiets logik.
Men jag förstår fortfarande inte vem som i framtiden ska skriva böcker, filmer och låtar – om ingen vill betala för det.
Nätpiraterna älskar att likna gnälliga kulturarbetare med forna tiders industrier – snart bortglömda, hopplöst omoderna.
Men jämförelsen haltar. Ingen bröt sig in på Hälleforsnäs bruk och stal järnmalmen. Ett annat företag producerade samma vara och sålde den billigare.
Samma problem när Piratpartiet jämför fildelningen med hur alla som arbetade med att såga is ur sjöarna blev arbetslösa när det elektriska kylskåpet kom i mitten av fyrtiotalet.
En avgörande skillnad även här. Ingen skickade ut arbetarna på isen för att sedan stjäla deras iskuber. Maskiner ersatte deras arbete.
Och den dag en maskin kan skriva min tidningskolumn, eller mina romaner, då är också jag utkonkurrerad. Men fram till dess vägrar jag skänka bort mitt arbete.
Vi lämnar Hälleforsnäs nu. Bakom oss de rostiga fabrikstornen. Det slutar regna.