Låt var och en sköta sitt eget underliv!
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hon står i mitt vardagsrum, i svarta stringtrosor och med blodtäckt ansikte. Näsan är krossad, ögonen igensvullna. Gråtande säger hon: ”Se vad de gjorde med mig!”
Efter en mardröm inser man vanligtvis att allt var fantasifoster. Så är inte fallet nu. Mitt i natten tittar jag igen på filmerna som en läsare skickade:
En stor grupp män stenar 17-åriga Dua Khalil Aswad, i en stad nära Mosul, Irak. Dua, vars namn betyder bön, ligger orörlig på marken. Någon mässar predikande, hon rör ena armen och mobben skriker högre. Flera filmar med mobil.
En man slår mot hennes huvud – han kastar inte utan har stenen i handen – minst tre gånger. Man HÖR ljudet.
När hon omtöcknad rullar från en sida till den andra har hon särade ben upp i vädret en sekund och symboliken kan inte bli tydligare. Blir de mobilförsedda lite eggade månntro?
Hon sätter sig upp trots allt, men däckar av en hård ansiktsspark. Tumult, skak. Efteråt ser man en STOR sten bredvid henne. Dua tillhörde en gammal religiös grupp som heter Yezidi. Fastän giftermål utanför egna gruppen är tabu rymde hon hemifrån, konverterade till islam och gifte sig med en muslimsk kille.
Om familjen hade haft någon ”heder” hade de inte lockat henne med lögnen ”du är förlåten och kan återvända”.
Jag kan inte föreställa mig den bottenlösa övergivenhet hon måste ha känt – sviken, förnedrad och ensam mot skrikande vuxna män varav många hon var släkt med. En tjej som säkert har satellit-tv hemma och är medveten om livet på andra ställen tvingas leva enligt stenåldersregler. När hon inte gör det filmas hennes död med moderna mobiler! Tanken på att en tonåring har berövats rätten att någonsin mer lägga huvudet på sin älskades bröst och somna till hans hjärtslag och dessutom fått lämna livet som ett djur (värre; djuren yttrar man en kort bön för innan slakt) gör att jag vill köra upp mobilerna där deras heder hör hemma. Saddam fick dö med mer värdighet!
Detta är vad oskuldsfixerad moral och synen på ”den andre” som någon sämre resulterar i när det tillämpas fullt ut. Killar som lätt skulle gripas av Duas öde och som absolut fördömer stening ser det som självklart att ”hålla koll” på syrran här i Sverige.
En vän berättar om en tjej som ”officiellt” är oskuld eftersom hon och pojkvännen inte har gift sig än. När hennes kusin får reda på sanningen blir hon skitsur. ”Äcklig” är ett ord som nämns. Som om samlag startar en kemisk process som förvandlar en till en helt annan människa! Före sex: fin. Efter sex: äckel.
Ironiskt nog var kusinen nyligen otrogen mot sin fästman, dock utan att förlora oskulden. Vad vi vet i alla fall!
Grunden för barbariet mot Dua, fröet till giftväxten, finns här: tanken att någon annan har rätt att diktera vad du gör med ditt kön! Vem gav dem rätten? Kan inte folk sköta sina egna underliv och lämna andras relationer i fred?
När jag googlar Duas namn ser jag att det även betyder ”älska” på albanska. Jag undrar över hennes framtidsdrömmar, vad hennes favoritlåt var och hur hennes skratt lät.
Döende brukar unnas en hand att hålla i. Duas enda sällskap är vi, främlingar inför vilka hon dör om och om igen. Instängd i våra datorskärmar är hon som ett digitalt spöke som far världen runt, utan ro: ”Se vad de gjorde med mig!” Fast jag vill hellre se henne som en oförtröttlig bön om mer kärlek och frihet. Både i Mellanöstern och här hemma.