I Amerika vårdar man sina mirakel
Alltihop är perfekt. Till och med hans namn: Chesley B Sullenberger III. Lyssna på den: Chesley B Sullenberger den tredje. Det är något särskilt med ett land där ordningsnumren inte är förbehållna kungar.
Det hade antagligen inte gått mer än en halvtimme sedan nedslag, när jag råkade bläddra förbi CNN och hörde på Wolf Blitzers falsett att något var på gång. (Wolf Blitzer, förresten. Inte ett namn att leka med, det heller. Skrik det med aningen spända stämband, så får du höra.) Det var otydliga bilder på något som guppade i grådaskiga Hudson och sådana där små remsor som rullar och dataanimerade kartor och i ett hörn stod det ”Situation room”.
”Situation room”, det är där presidenten ser bister ut, när något land ska invaderas.
Snart begrep man vad som hänt: planet hade krockat med gäss (KANADAgäss, påpekade en kommentator, med viss aggressivitet) rosslat ett sista jetdrag och piloten, Chesley B Sullenberger III, hade lyckats med den perfekta nödlandningen i ett av världens mest tätbefolkade områden.
För en gångs skull var ”Ingen död” faktiskt en nyhet.
På fem minuter begrep var och en vad den verkliga storyn var. Wolf Blitzer gulpade säkert fram det tio gånger: ”en fantastisk, hjältemodig insats”.
Alltihop var perfekt.
Om man vågar sig på en liten gissning: på tisdag, när Obama svärs in, kommer Chesley B Sullenberger III, hans fru Lori och deras döttrar att ha särskilda reserverade platser, någonstans längst fram. Och i Kalifornien pantsätter producenter redan sina mödrar för filmrättigheterna.
För alltihop är perfekt. Amerika älskar sina hjältar.
Det du just läst kan förstås tolkas som en skitförnäm, europeisk spya. Men sanningen är att jag nog egentligen menar precis tvärtom. Skulle det här ha hänt i Sverige, skulle det bara ha gjort oss ännu mer ödestyngda: ”Den här gången gick det kanske bra, men nästa då?” Och piloten, han skulle ha fått sjukpension och livslång kristerapi. Kanske en klapp på axeln, för att han hade ”tur”.
Grejen med Amerika är att man vårdar sina mirakel. För sådana skänker ett skimmer åt vardagen.
Och vi cyniska européer kan skruva på oss hur mycket vi vill, när Wolf Blitzer kvider ”hjälte” för 15:e gången. Vi vet ändå vad han menar. Om vi inte är avundsjuka är vi idioter.