Fluffiga ord i polisens skumma kommunikation
Det är ofta lustigt att läsa alla fluffiga ord, "värdegrunder" och paroller som ska vara vägledande för företag och myndigheter i deras dagliga gärning. Polisen, till exempel, har en "kommunikationspolicy" som ska "upprätthålla och stärka förtroendet för myndigheten".
Det kan vara lätt att glömma att sådana där till synes harmlösa och tomma ord faktiskt har betydelse.
Polisens kommunikationspolicy ska bidra till myndighetens uppdrag att öka tryggheten och minska brottsligheten. Även det kan verka harmlöst och kanske självklart, ända tills man tänker ett varv till.
Kommunikation, det är när två parter sätter sig i förbindelse med varandra. Den här artikeln är kommunikation, ett samtal över frukostbordet är kommunikation och om en journalist frågar polisens presstalesmän vad som har hänt, till exempel, när en patrull sköt ihjäl en man i Bagarmossen, så är det också kommunikation.
Polisens svar till TT den 22 juni löd:
– Den mannen avvek i en bil som en polispatrull får syn på och stoppar. Föraren kliver ur och skjuter mot patrullen som besvarar elden. Gärningsmannen är skjuten.
Men det var inte sant, den ihjälskjutne mannen avlossade inte ett enda skott. Det är oklart om han ens hade något vapen. Enligt vissa uppgifter hade han en leksakspistol.
Polisen har 200 anställda kommunikatörer. Med en sådan imponerande personalstyrka borde det vara möjligt att få fram några grundläggande, enkla fakta. När mannen i Bagarmossen låg död på asfalten med en kula i huvudet får man anta att poliserna snabbt kunde konstatera att han inte skjutit.
Ändå ger polismyndigheten ett oerhört viktigt besked som är felaktigt, och det rättas inte förrän efter en dryg månad. Hur kommer det sig?
Polisens kommunikationspolicy är problematisk eftersom den säger att de uppgifter polisen lämnar ut har ett bestämt syfte, nämligen att gynna myndigheten och stärka medborgarnas känsla av trygghet.
Den som berättar fakta utan tillägg och avdrag löper risken att de som tar emot uppgifterna tolkar dem på sitt eget sätt. Och det strider mot en av vår tids stora PR-triumfer, och då menar jag triumfer för PR-firmornas inkomster: företag och myndigheter ska jämt och ständigt ta kontroll över sin egen "berättelse", det vill säga kontrollera informationen för att ge den bild de vill att vi ska ha.
I det ljuset är polisens kommunikationspolicy inget unikt utan ett tidens tecken. Där är inget så enkelt om att skyndsamt förklara för allmänheten vad som inträffat.
I vissa fall kan ju en skyndsam publicering av fakta gå tvärtemot kommunikationspolicyn. Om polisen säger, "vi sköt en obeväpnad man", så stärker det knappast förtroendet för myndigheten, vilket är kommunikationspolicyns första bud.
Ord betyder något. Ord sätter sig i människor. Och om en myndighet påbjuder att orden ska gynna myndigheten, inte sanningen, då är det i förlängningen lätt att beskeden från informatörerna blir förskönande, kanske rentav lögnaktiga.