Förr sa jag ”aldrig” – nu håller jag tyst

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-21

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man ska aldrig säga aldrig.

Är det inte så vi brukar säga?

Jag har då sagt många ”aldrig” i mina dar. Alldeles för många, för att vara uppriktig.

Vrickade, små självmedvetna aldrig-löften, typ: ”Jag ska aldrig göra si. Nej, jag ska då aldrig göra så”.

Har till exempel lovat mig själv att aldrig färga håret. Att jag aldrig någonsin skulle se ut som någon av de där skrikiga brudarna som såg ut som om de hällt en burk rödfärg över sig.

Men det var ju innan jag själv fick gråa strån.

Lovade mig själv att aldrig banta. Att jag aldrig skulle peta i maten, räkna kalorier, väga mig och sedan sitta där och tjata om den där dötråkiga vikten. Men det var ju innan jag ”gick upp”. Innan de där mystiska kilona började samla sig under skinnet.

Innan fettcellerna började svälla och hungra.

Skulle aldrig sminka mig. ”Naturligt” skulle det vara. Utan minsta fejk. Utan minsta antydan till falskhet. Men det var ju innan döden började smyga omkring och teckna en massa gråaktiga fläckar och skuggor, helt på egen hand.

Skulle inte heller klä mig som flicka. Aldrig. Fattas bara annat. Och jag om någon, skulle väl veta när den där osynliga ”gränsen” var nådd, när det var dags att tona bort, fejda iväg, att gråa ner sig.

Att klicka in i tapeten.

Men herregud, det var ju innan jag tappade bort kompassen. Innan den här plötsliga ”störningen” inträffade, att jag faktiskt inte längre kan pejla in vad som är okej eller inte. Ärmlöst? Jeans? Kort kjol - jamen, det är ju självklart.

Men hur kort? Är det här för kort?

Har inte en aning.

Och nu hör jag hur mina 30-plus-kollegor sitter och gafflar om ansiktslyft och botox. Den där piffiga nervgasen som slätar ut vartenda veck i din hy, som bara med ett enkelt stick kan återställa det räfflade ytskiktet som ”det var en gång”. Hör att de är uppjagade - att de har noll förståelse för att en enda kvinna skulle vilja spruta in sån där giftgas i pannvecken. ”Är det inte sorgligt”, säger de. ”Är det inte tragiskt?”

Och så kommer det: ”Det skulle jag aldrig göra.”

Nänä.

Men jag säger ingenting.

Men jag hör hur jag tänker: ”Haha, vänta bara.”

Monica Gunne

Följ ämnen i artikeln