De välbärgades absurda ek-strid

Allt som återstår.

Den bisarra kampen för att rädda den trista gamla tv-eken säger någonting väsentligt om storstadens medelklass.

När den väl orkar släpa sig upp ur Josef Frank-soffan så är det inte för att protestera mot de orättfärdigheter som varje dag drabbar människor runt om i Sverige.  

Så fälldes den till slut, den kanske tusen år gamla eken utanför tv-huset på Gärdet.

Natten mot i går körde polisen bort de trettiotal trädkramare som just då höll vakt för att rädda ett träd vars rötskador var så stora att det när som helst kunde falla.

En välklädd demonstrant spelade nationalsången på trumpet, alltmedan en äldre herre i Canada Goose-jacka varsamt plockades ner ur trädkronan.

Den numera riksbekanta striden som pågått sedan mitten på oktober var över vid femtiden på morgonen. Några av de sörjande la på fullaste allvar dit blommor och tände ljus, som hade en människa blivit mördad.

Att denna absurda historia fått så stor uppmärksamhet beror på att trädet stod utanför de hus där SVT och SR har sina redaktioner.

Få människor är så lata som public service-journalister. Äntligen fick de det de alltid drömt om: en story som pågick precis utanför fönstret.

Det eländiga gamla trädet döptes till radioeken av SR och till tv-eken av SVT, varefter övriga mediehus raskt hakade på.

Detta gladde givetvis demonstranterna, som inte tillhörde den vanliga gruppen aktivister.

Nej, detta var ett gäng välbärgade medelålders män och kvinnor från Östermalm som vanligen upprörs mer av marginalskatt än fas tre. Ja, samt en och annan övervintrad hippie från almstridens 70-tal.

Kanske återupplevde de sin ungdom. Kanske var de bara uttråkade. Kanske blev de inspirerade av de dramatiska tv-bilderna från den arabiska våren och i brist på annat att kämpa för bestämde sig för ett träd.

Möjligen har dessa priviligerade människor fått med sig en bit bark hem som de vårdar ömt. Möjligen har den heroiska kampen gett dem smak för protester. Möjligen får de upp ögonen för sådant som verkligen betyder någonting.

Det vore onekligen underhållande att se damer med pistagefärgade pudlar och herrar med tjock plånbok vandrandes nerför Strandvägen med plakat i händerna.

Jag misstänker dock att sannolikheten att de sjunker ner i Josef Frank-soffan igen är betydligt större än att de tågar i vrede över att svenska myndigheter finner det rimligt att två småbarn ska utvisas till ett liv utan föräldrar och språk i Italien.

Följ ämnen i artikeln