Våra ledare ger bort sin värdighet till Recep den Dryge
De politiska ledarna i Sverige agerar som om deras dröm är att bli satraper vid Recep den Stränges hov. Med inställsamma leenden har Andersson, Kristersson och Billström överlämnat sin värdighet och integritet på sidenkuddar i palatset i Ankara.
Skådespelet blir obegripligt för den breda allmänheten eftersom Sverige aldrig sökt om medlemskap i Turkiet, en korrupt anatolisk republik styrd av Recep den Maktfullkomlige.
Sverige har sökt medlemskap i en försvarsallians där även Turkiet är medlem. Vi söker inträde till en klubb och inte till en av dess medlemmar. Vi borde därför överlåta till klubben att diskutera inträdet. Om någon enstaka medlem saboterar får väl klubbens medlemmar ta itu med honom.
Men Andersson, Kristersson och Billström valde att fjäska för Recep Kurdbombaren och med fjäsket följer att vi överlämnar makten över vårt öde till honom.
Och Recep den Hämndlystne är den siste som en demokrati vill vara beroende av.
- Borgmästaren i Istanbul, den ende som kan utmana Recep Tayyip Erdogan, avsätts med hjälp av juridiska gummiparagrafer och kommer snart att förbjudas verka politiskt.
- 516 journalister sitter i fängelse.
- Påstådd ”desinformation” på sociala medier ska bli olagligt och straffas med fängelse.
- Tusentals personer åtalas varje år för att ha förolämpat presidenten eller gjort sig skyldiga till ”terroristpropaganda”.
- Turkiet är det första landet som lämnat Istanbulkonventionen som ska motarbeta våld mot kvinnor.
- Mängder av medlemmar i det prokurdiska partiet HDP har fängslats.
- Det är förbjudet att ”förolämpa” den turkiska nationen.
- Organisationen Reportrar utan gränser placerar Turkiet på plats 149 av 180 i sitt pressfrihetsindex.
- V-Dem, ett institut vid Göteborgs universitet som rankar demokratins ställning, placerar Turkiet bland de sämsta länderna i världen tillsammans med Ryssland, Egypten och Sudan.
Och ändå säger utrikesminister Tobias Billström att Turkiet måste ”betecknas som en demokrati”.
Den politiska klassens fotskrapande och bugande inför Recep den Snarstuckne ingår i en bedrövlig svensk tradition. August Strindberg beskrev de Sveriges förhållande till främmande makt redan 1886. Post och Inrikes Tidningar hade kritiserat Preussen och när Berlin protesterade fick regeringen panik:
”Man kan föreställa sig uppståndelsen bland de vettskrämda diplomaterna. Så fort som möjligt drogs understödet (till Posttidningen) in, och ett negativt svar skickades iväg tillsammans med en formell ursäkt som i en för Sverige ytterst förnedrande form utformats av ministern greve Wachtmeister.”
Kristerssons och Billströms pilgrimsfärder till Recep den Dryge är moderna versioner av det oscarianska Sveriges ängslighet. Den sedan årsskiftet gällande spionerilagen är en förlängning av indragningen av stödet till Posttidningen på Strindbergs tid. Det kan numera vara straffbart för journalister att röja uppgifter som skadar Sveriges förhållande till främmande makt
Recep den Skenhelige måste förvånas över hur lätt det är att köra med de veka nordborna.