För att förstå Sánchez framgång behöver man bara titta på Sverige

När Europas socialdemokrater lutat allt mer högerut de senaste tio åren har Sánchez gjort motsatt resa.

Det brukar pratas om att vi lever i ett ovanligt händelserikt årtionde i svensk politik, men då vet ni inget om Spanien. Förra veckan bildades en ny regering och enligt många bedömare har landet inte varit närmre att kantra sedan fascismen föll i mitten av 1970-talet. Allt börjar och slutar med omvalde premiärministern Pedro Sánchez.


I somras gjorde han det djärva draget att kalla till nytt parlamentsval efter att hans socialistparti PSOE tappat rejält i lokalvalen. Politiskt självmord, tyckte de flesta. Sánchez hade dåliga opinionssiffror hela vägen fram till valdagen i slutet av juli, det såg ut att bli en promenadseger för det konservativa partiet PP och deras neofascistiska stödben Vox. Men något hände det sista dygnet. Eller så ljuger spanjorerna väldigt övertygande när opinionsinstituten hör av sig. PP fick för all del flest röster i valet, men Vox tappade nästan varannan väljare och kraschlandade med blott två mandat fler än den nybildade yttervänsteralliansen Sumar.

Sánchez parti gick framåt med två mandat. Hans chansning gick hem. Om det nu ens är relevant att prata om chansning av en politiker som alltid tycks landa på fötterna.
Och efter några fruktlösa turer på högerkanten gick kung Felipes regeringsbildningsuppdrag till den sittande premiärministern. Sánchez största huvudvärk har under hela hösten varit beroendet av de katalanska självständighetspartierna för att baxa igenom sin regering i kongressen. Inför valet i somras lovade han väljarna att han under inga omständigheter skulle benåda Carles Puigdemont som initierade den olagliga folkomröstningen om katalansk självständighet 2017.


I veckan benådade han 300 katalaner, inklusive hela den politiska klassen, som låg bakom folkomröstningen. Självständighetspartierna i Katalonien har också fått löften om utvidgat självbestämmande.

Det brukar sägas om Pedro Sánchez att han har väldigt mycket tur. Det brukar skickliga politiker ha. Det brukade länge sägas att Pedro Sánchez mest surfade på sitt tilltalande utseende.

Så låter det inte längre. Hur det låter? Så här, till exempel, när högerledaren Alberto Nuñez Feijóo gav Sánchez sitt omdöme under muntra former i kammaren:
– Du och din oförmåga att hålla ditt ord, din brist på moraliska gränser, din patologiska karriärism. Så länge du finns kvar är Spanien dömt till splittring. Historien kommer inte att benåda dig!

De politiska förolämpningarna låter bättre på spanska, det får vi enas om.


För att förstå Pedro Sánchez framgång behöver man egentligen bara titta på Sverige, för den här typen av politiker är vår moderna historia byggd på. Han som låter andra tjafsa i media till höger och vänster innan han själv bryter ett par löften, får det att låta normalt och tar makten. Och man inser att det här var planen hela tiden. Jag pratar förstås om sossepampen. Den politiske pragmatikern par excellence. En maktmänniska i nivå med Göran Persson, fast snygg. Lika principlös som Ulf Kristersson, fast med big dick energy.


Det som gör att Sánchez sticker ut i en europeisk jämförelse är att när Europas socialdemokrater lutat allt mer högerut de senaste tio åren har han gjort motsatt resa. 2020 bildade han koalitionsregering med vänsterpartiet Podemos, en rörelse han för övrigt bara veckor tidigare uteslutit allt samröre med.

Men plötsligt var det andra tongångar. Podemos skulle ”stå för de modiga inslagen” i hans progressiva projekt. När Sánchez presenterade sin hårt tillkämpade nya regering i veckan fick två ministrar från Podemos som stöttat honom hela vägen sparken. Gracias y hasta luego!

Nu sitter han här med sitt eget lilla januariavtal, upphöjt till tio, och massiva protester på landets gator mot amnestipolitiken i Katalonien. Och känslan är att Pedro Sánchez reder ut den här stormen också.

Följ ämnen i artikeln