Branschen har bokat – för fest
Bokmässan i Göteborg pågår för fullt.
För mig är det tjugofemte gången jag dras in i denna surrande, vimlande, köande, knuffande, blängande, kindpussande, kramande, vinminglande, ångande underbara värld som är bokens Mekka.
För mig som bott utomlands nästan hela mitt liv är pilgrimsfärden till Göteborg årets största händelse, för här kan jag under några tumultartade dygn träffa alla de svenska författare, journalister, politiker, kändisar och vanliga människor som i någon form och något media skrivit eller sagt något intressant eller utmärkt sig sensationellt det senaste året, plus många fler som gärna skulle ha gjort allt det men ännu inte fått chansen. Som grädde på moset kan man dessutom spana in en och annan nobelpristagare, skådespelare, statsråd, stjärnkock, ”Idol”-vinnare och målgörare.
I folkmassan som sakta rör sig i gångarna mellan utställarnas montrar finns hundratals lärare, bibliotekarier, förlagsfolk, journalister, kulturansvariga i kommunerna och minst lika många som skulle vilja vara något av detta plus många tusen läsare, folk som njuter av böcker och är på spaning efter fler.
Varje kväll är det fest någonstans, tillställningar som brukar sluta i det spritstänkta zoo som gamla Parks hotellbar förvandlas till under mässan. Där kan man, om man lyckats tränga sig in, se och höra hundratals alltmer berusade författare, journalister och nyfiken allmänhet skratta och skrika, skämma ut sig, bli ovänner för livet, bedra och lura varandra och sig själva tills de lika plötsligt kan falla i varandras armar och bedyrar evig vänskap.
En stor del av årets böcker utges i lagom tid till bokmässan. Så har det även varit för de flesta av de femtiosju böcker jag haft förmånen att få ge ut. Varje ny bok ger några dagar av lycka, sen kommer stora ångesten: recensionerna. Eller nästan ännu värre: inga recensioner, vilket drabbar de allra flesta nyutkomna böcker. De flesta möts med total tystnad, som om boken aldrig utgivits.
En hårt kritiserad författare förväntas tigande ta emot de svidande piskrappen hur personliga de än är. Själv har jag aldrig förstått varför en författare som angrips personligen inte får försvara sig personligen. Många recensioner, även negativa sådana kan vara skrivna i en konstruktiv anda.
Andra är elaka personpåhopp med syftet att klippa till och tillintetgöra en författare. Många recensenter skriver utan att ha läst hela boken. Andra har ingenting förstått men skriver ändå, som han som avfärdade min kåseribok från Japan med domen: ”Innehåller inte en enda ekonomisk analys”. Vilket var fullkomligt korrekt. En annan gravallvarlig kulturjournalist menade att en av mina kåseriböcker bara innehöll ”svepande, ytliga generaliseringar”, vilket brukar vara kännetecken för lyckade kåserier.
På bokmässan kan en författare plötsligt stå öga mot öga med recensenten som aldrig missat chansen att kasta spyor över författarens böcker, vad de än handlat om. En recensent tyckte att min senaste bok var ”tröttsamt pladder”, medan en annan skrev att den var ” smittande och inspirerande historieskrivning” . Om man gett sig in i leken lika länge som jag varit med får jag finna mig i att utsättas för både glödande hat och översvallande kärlek.
Vänjer sig gör man dock aldrig. Personligen ser jag med allt större ångest fram emot varje ny recensionsdag, men alltid med iver mot nästa bokmässa.