Poriga porträtt har blivit barocka bilder
Jag minns när närbilderna kom. De där bilderna som ser ut som om de var tagna med svepelektronmikroskop. Man förväntade sig först att få se kvalster, stora som betande kor mellan jättelika ekar, fast ekarna förstås skulle vara fjun på någon späd tonårsarm. Men så såg man ett rödsprängt öga mitt i ravinerna och skifferlagren och då begrep man att det här inte alls var vetenskap, det här var ett porträtt.
Ett tag såg varenda bild i varenda tidning ut på det sättet. Det fanns inte en hyllad författare, inte en nyvärpt rappare, inte ens en blåslagen hockeyspelare, vars kråkfötter, pormaskar och eksem förblev privata. Allt var knivskarpt, kontrastigt och oförskämt närgånget.
Det måste ha funnits en tanke bakom hyperzoomningarna. Något slags realism, antagligen. En hyllning till fotokonstnären ditten eller datten. Kanske en avancerad teori. Men egentligen tror jag att det handlade om en lust till närhet. Ett försök att tränga sig på till den grad att det blev ett fotografi av människans insida.
Det går förstås inte och när man hade sett sin beskärda del av de där porträtten, började man uppfatta den lätt hysteriska undertonen. Jag menar, hur ofta granskar man någon – ens någon man delar liv med – på det sättet?
Att ställa sig så nära någon att halva ansiktet hamnar utanför ramen och stirra in i deras porer – på riktigt, alltså – är i de flesta sammanhang en aggressiv handling. Det som föregår att man åker på, eller utdelar, en propp.
Vilket i och för sig är ett slags närhet, fast en ganska desperat sådan.
Nu har de extrema närporträtten försvunnit. Nu är det väldigt mycket scenografi, regi och retuschering i stället. Nu placeras författare och rappare och hockeyspelare i uppbyggda miljöer, omgivna av diverse redskap av mer eller mindre långsökt symbolisk betydelse. De pudras, påkläds och kajalas. Allt ser ut som om det vore en idé, snarare än ett fotografi.
Det påminner lite om barockporträtt. Sådana där dödskallar och timglas skräpar i hörnen, för att påminna om förgänglighet och en fluga på en linneduk markerar lust och last. Vi står inte längre nära de porträtterade, vi sitter i salongen och försöker låta bli att prassla med godispåsen.
Detta betyder med all sannolikhet något. Eller så behöver fotograferna bara lite omväxling.