”Ett ställe där alla vet mitt namn...”
Motvind vid Zinkensdamm men annars är ingenting som vanligt i hemkvarteren.
Det tragiska lilla kafét i hörnet vid Brännkyrkagatan har gått i konkurs.
Nej, jag såg nog aldrig någon gäst komma dit mer än en gång.
Men jag hade aldrig hjärta att överge det där hopplösa lilla fiket.
Trots att kaffet smakade vidbränt och tonfisksmörgåsen var en torr barkislimpa med en burkformad hög Lidl-tonfisk på mitten.
Jag härdade ut. Eller gav upp.
Hur man nu ser det.
Jag kom till Stockholm med en för stor skinnjacka och en tanke om hur allt skulle bli.
I den tanken fanns ett stamställe som inte låg för långt från min lägenhet, som varken var snobbigt eller sunkigt och som hade hyfsad mat.
Det är mer än fem år sedan.
Jag har sedan dess kastat min för stora skinnjacka till förmån för en smalare modell men jag har fortfarande inte hittat ett stamställe.
Ett ställe dit jag skulle kunna gå en måndag i slutet av oktober med bok under armen och…
Ett ställe där alla vet mitt namn.
Jag hörde alldeles nyligen från en kompis som jobbade i köket på söderrestaurangen Pelikan att när stamgästen och författaren Stig ”Slas” Claesson under de sista månaderna av sitt liv inte längre orkade komma dit bar restaurangens servitriser hem maten direkt till ”Slas” dörr.
Historien om ”Slas” innefattar drömmen om ett stamställe som egentligen är en dröm om värme och omsorg; tryggheten i vetskapen om att åtminstone en enda människa aldrig behöver fråga hur du vill ha ditt kaffe.
En längtan som är en naturlig effekt av tanken: hur många dagar dröjer det innan någon hittar mig i lägenheten om jag dör här och nu?
I Stockholm, världens ensammaste stad, gör svaret lite mer ont än någon annanstans.
Här är nästan sextio procent ensamhushåll, det uppges vara flest i världen.
Här är vi ensamma i våra för små skinnjackor.
Ändå har jag dystert nog aldrig kommit närmare ett stamställe i Stockholm än med det hopplösa lilla kafét i korsningen vid Brännkyrkagatan.
Nu ligger ett nytt kafé där.
Det låg ett rätt hopplöst fik här förut, säger jag.
Har hört det, säger kafébiträdet.
Sedan sätter jag mig vid ett av fönsterborden. Min kopp te kostar visserligen nästan trettio spänn men det är krukväxter i fönstren och kunder vid borden.
Och kafénamnet låter dessutom lite som en Slas-roman:
Kaffe och drömmar.