Bengalen kastar ljus på fotbollens identitetskris
En bengal är egentligen ett rop på hjälp.
Den ursprungliga benämningen för de avlånga brinnande papprören är ”nödbloss” och de används i första hand av seglare i sjönöd.
På svenska fotbollsarenor markerar de snarare en identitetskris.
Under våren har bengalerna, de brinnande papprören, varit fotbollens mest brännande fråga, om ordvitsen tillåts.
På ytan har det handlat om försenade matcher, säkerhetsföreskrifter och bra eller dålig läktarkultur.
Men i grunden sätter debatten fingret på en paradox som är mycket specifik för just svensk fotboll: Publiken är inte bara betalande konsumenter, inte bara medlemmar i en föreningsdemokrati - de är också en avgörande del av själva varan som säljs.
Ta svenska mästarna Malmö FF. För en månad sedan satt jag på Swedbank Stadion och såg debatten ta ny fart. Efter halvtidsvilan mot AIK hade ett stort antal bengaler tänts på ståplatsläktarens nedre del. Arenan fylldes av rök och domaren återkallade spelarna.
Tidpunkten var naturligtvis ingen slump.
Ultrasfansen hade kunnat bränna bengaler bäst de ville under hela halvtidsvilan, men de valde att elda just före avspark. Som en markering av närvaro. Tolkningsföreträde.
När nya bengaler ledde till nya avbrott mot Elfsborg i förra veckan fick tränaren Åge Hareide nog.
- Ta dom som eldar och spärra in dom, sa Hareide till Sydsvenskan.
Ett år tidigare hade samma fans varit avgörande för klubbens framtid.
När MFF i höstas kvalade in till Champions League - vilket sammanlagt ökade klubbkassan med 170 miljoner kronor - var det Hareide som lyfte fram supportrarna som en avgörande faktor. Han började till och med psyka motståndarna med att tala om Swedbank Stadion som en ”häxkittel”.
Vad Hareide inte tycks förstå är att det är samma personer han talar om nu som han talade om då.
De som bränner bengaler är de som också syr spektakulära tifon, de som sjunger högst på läktaren, de som piskar igång den stämning som blivit svensk fotbolls varumärke ute i Europa.
När omvärlden ifjol talade om Malmös framfart i Europa var det inte Anton Tinnerholms ruscher utmed högerkanten som nämndes. Det var fansen, det oerhörda i att en blåbärsliga som allsvenskan, rankad 23:e bäst i Europa, kan ha en läktarkultur i fullständig världsklass.
De av etablissemanget så utskällda ultrassupportrarna har ironiskt nog blivit svensk fotbolls stora säljargument.
I den kontexten måste också bengalbrännandet ses. Som en fråga om tolkningsföreträde. Vad som utgör en fotbollsklubb. Spelarna? Styrelsen? Ultras? Vanliga supportrar? Vems behov som ska tillgodoses.
För att inte tala om det märkliga att vi närmar oss en punkt där aktiviteten på läktarna börjar anses mer intressant än det som händer på planen.
Ett skäl så gott som något att tända ett nödbloss.
Olaglig pyroteknik
Förbudet skulle höja säkerheten på läktarna. En brinnande bengal når trots allt 2 000 grader. Allt som kommer i kontakt med det brinnande pappröret riskerar att ta eld - en täckjacka, en flagga. Å andra sidan hävdar många att förbudet tvärtom gjort läktarna mindre säkra. Fler bengaler tänds mitt i läktarhavet, och allt oftare kastas brinnande bengaler iväg av brännare som är rädda för att bli ertappade med pappröret i handen.
Lagliga bengaler?
Malmö FF har nu ansökt om tillstånd för legalt kontrollerad pyroteknik. I den bästa av världar vore det slutet på debatten. En vild gissning: Det är det inte.