Även galningarna ”dejtar” på internet
Man har länge undrat om man inte lever i ett land där till och med de ensamma galningarna är organiserade. Ni vet, riksförbund, kommunala bidrag, årsmöte och roterande schema för vilken ensam galning som har hand om kaffekokningen den här veckan.
Eller, det har ”man” förstås inte. Inte på riktigt. Jag har kunnat säga det för att piffa till konversationen när den börjat bli lam. Småflinat lite nöjt åt min egen skojighet.
Det är slut på det nu.
Om man har en förkärlek för amerikanska komedier som uppenbarligen är poppis bland ensamma, och det har man ju, är reklamen där hela tiden. Det heter match och träff och love och date och slutar som allting annat på dot com.
Åt detta kan man dra medlidsamt på munnen, såsom folk som inte är singlar alltid gjort åt kontaktannonser. Det har jag ingen lust att göra. Jag tror på kärleken och kan man haka en kärlek i en annan via nätet, tycker jag att man ska säga grattis.
Det är uppsidan. Teknik-en – för folk som säger ”teknologi” borde det stansas hålkort av – har gjort det lättare för trevliga ensamma, som vill vara trevliga men inte ensamma, att hitta varandra.
Men så har vi nersidan:tekniken har gjort det lättare för ALLA att hitta varandra. Pedofiler. För att ta ett uppenbart exempel. Skogs- tokiga skolskjutare, för att ta ett annat. De brukade vara just ENSAMMA galningar.
Så kom nätet.
Nu kan jag inte påstå att tanken på fullblodsgalningarnas ständigt pågående nätmöte får mig att ligga sömnlös. Så många är de inte ändå. Däremot oroar jag mig en del för de lågoktaniga galningarna.
Alla som har varit på en arbetsplats har träffat dem. De planerar inga folkmord, men hela deras liv går ut på att muttra hatiskt om det ena eller andra, ofta båda. Förr i tiden gjorde de det vid kaffe-bordet, omgivna av vanligt folk, och fick överslätande skratt eller menande blickar tillbaka.
Oavsett vilket fick de veta att de saknade en eller annan skruv. Det var precis vad de behövde. Ett slags uppfostran.
I dag hittar de här muttrarna varandra på nätet och plötsligt verkar deras amatörhat alldeles normalt.
Det kan skrämma skiten ur mig. Är det några jag önskar evig ensamhet är det dessa murkna, träskstinkande varelser som aldrig kommer att ladda en pistol, men vars grötiga väsanden översvämmar världens alla servrar.