Den var överallt – och jag bara måste ha den
Gissa om jag ville ha den där manicken.
Det var januari, grått och trist, och i någon solig hörna av Kalifornien (som om de hade andra sorters hörnor) klev Steve Jobs fram och viftade med pekfingret.
”Vi är alla födda med det bästa pekdonet: våra fingrar”, sa han. Jag bestämde mig för att förlåta honom det. Så mycket ville jag ha den där manicken.
”Det här”, fortsatte Jobs och schvungade med sitt medfödda pekdon, ”är tre produkter i en ...”
Kinderäggvarning, men jag stålsatte mig. Jag ville ha den.
”Det är en revolutionerande mobiltelefon, en bredbilds-Ipod med pekskärm och en banbrytande enhet för internetkommunikation med e-postfunktioner i datorklass, webbsurfning, sökning och kartor - i en liten och lätt handhållen enhet.”
Andas, Steve, andas, tänkte jag. Men inte ens listan över sådant som jag inte förstod och/eller inte behövde, fick mig att tappa sugen.
Jag ville ha den där manicken.
Veckorna gick och manicken var överallt. Ja, inte på riktigt, men på bild. Den provades och betygsattes av killar med figurklippta skägg och habegär i blick. Den lyckliga lilla elit som fått hålla i den på riktigt. Den diskuterades i tv och var nyhet i radio. Den blev ett samtalsämne över latteborden landet över.
Och jag ville ha den.
”Snart”, sa Steve Jobs och hans kompisar på Apple. ”Snart! Du får vänta lite till, för vi måste testa den på amerikaner först. Men, snart, min vän, snart.”
Ok, tänkte jag. Vänta lite bara. Snart.
Ja, veckorna gick och man förstod att amrisarna gnuggade sina biologiska pekdon varma mot pekskärmarna. Ack, grymma öde att vara europé, tänkte jag.
Fast inte fullt så ofta som förut.
Och månaderna gick och det snackades fortfarande en massa om manicken som fanns, men inte riktigt än, och jag ville väl fortfarande ha den, men ...
En dag, alldeles nyligen, hörde jag att den kommit till England. Och jag insåg att jag inte hade tänkt på manicken på väldigt länge. Att allt det där villha-snacket hade fått det att kännas som om jag redan hade haft manicken. Som om jag redan pekat mig mätt. Som om mitt privata pekdon redan tröttnat på sin högteknologiska tjänst och förstrött återfallit i det gamla vanliga analoga grävandet i öron och näsborrar.
Och nu kommer Iphone till Sverige. Alldeles strax. Och jag vill inte ha den.