Breivik är för trasig för att känna empati
Anders Behring Breivik och hans stylade advokater inledde i går kampen för det enda som tycks betyda något för denne terrorist:
Att inte spärras in på mentalsjukhus.
Men orden föll sönder och till slut återstod ingenting annat än en man som saknar allt.
Oslo Tinghus, dag sex i resan mot mörkrets hjärta.
Breivik har små svettpärlor i pannan, hans redogörelse är lika kall som den var i fredags. Han mördade 14 ungdomar i ”en lyckad framstöt” genom att låtsas vara polis, han rycker på axlarna åt frågan om varför han sköt dem med så många skott.
– Det vet ju alla att folk ofta spelar döda. Jag ville vara säker.
Så stannar han upp. Ber plötsligt om ursäkt för ett av morden. Kai Hauge, den unge mannen som av en tillfällighet passerade regeringsbyggnaden då bomben exploderade.
– Det var inte ett legitimt mål.
Talar Breivik sanning? Ångrar han ett släckt liv? Har den första veckan i sal 250, blickarna från dem som förlorat sina barn, påverkat honom?
Nej, den mekaniska rösten och det stela ansiktsuttrycket är för avslöjande. Breivik är för trasig, han äger inte förmågan att känna empati.
Åklagarna Svein Holden och Inga Bejer Eng turas om med förhöret. Deras samspel fungerar allt bättre, de kompletterar varandra utmärkt.
Breivik tenderar att öppna sig mer för Holden, men det är också honom han blir arg på då han är trängd. Och trängd blir denne massmördare så fort han inte får läsa ur manus eller skryta om sin förträfflighet med geväret.
Han klagar på frågorna och anklagar åklagarna för att ”misskreditera” honom. Som när det bisarra kravet på att få bära uniform i rätten avhandlas.
– Under andra omständigheter hade jag kunnat prata om det.
– Vilka omständigheter? frågar åklagaren.
– När jag inte hade riskerat att hamna på dårhus, svarar Breivik.
– Påverkas du av att det sitter fyra psykiater framför dig i rätten?
– Självklart.
– Varför det?
– För att jag inte vill hamna på mentalsjukhus. Men du försöker få mig att framstå som sinnessjuk när du tar saker ur sin kontext ur manifestet.
Lunchen kommer och går, försvarsadvokat Geir Lippestad tar över. Frågorna kretsar kring planering, hur man effektivast söker information på nätet, hur bomber byggs.
Strategin är uppenbar – att visa att Breivik är rationell, fullt kapabel, kort sagt inte det minsta tokig.
Inte för att det har något större betydelse för dennes återstående liv. Detta är en person som aldrig kommer att släppas fri, vare sig han döms till fängelse eller får vård.
Ändå är just detta avgörande för mannen som bär 77 människors liv på sitt samvete, som har slungat ner de dödas familjer i ett bottenlöst svart hål.
Att bli förklarad frisk, att få sitta i fängelse som den heroiske krigare han är – och inte tvingas dela utrymme med människor som tror att de är Napoleon eller sitter och skakar i ett hörn i fruktan över en nära förestående invasion från Mars.
– Om jag var en skäggig jihadist så hade ingen tyckt att jag var tokig! utbrister han förorättat.
I Breiviks värld är de psykiskt sjuka misslyckade figurer som saknar existensberättigande. Han, däremot, är klarsynt, så även hans politik.
För honom, liksom för vissa debattörer, skulle den politiska dimensionen i terrorn gå förlorad om han konstateras vara otillräknelig. Som om det existerar ett motsatsförhållande, som om inte Hitler skulle kunna vara galen.
Breivik är sjuk i den ena undersökningen, frisk i den andra. Det är meningslöst att spekulera i vad rätten kommer fram till.
Men utfrågningen i går visade en sak: Anders Behring Breivik är så liten och ropar så högt på att bli sedd. Han var beredd att göra vad som helst för att få en identitet.
Han fick en identitet, men alls inte den han drömde om.