Han lyssnade, log och fortsatte tiga
Det hände sig i går att nio fotografer och 13 reportrar sökte sig till Solna tingsrätt för att bevaka en av 37 pågående rättegångar.
Målet är trivialt och leder till dagsböter, men nu var det så att Ola Lindholm, känd från barn-tv, misstänks ha knarkat.
Förhandlingen var över på en timme och Lindholm, iklädd mörkblå kofta och ljus skjorta, försvarade sig på ett sätt som inte övertygade.
Han medgav för all del att urinprovet som togs utanför Råsunda efter en fotbollsmatch mellan AIK och Mjällby i våras innehöll restämnen av kokain. Och så sa han något om att det vore absurt att visa sig påtänd offentligt eftersom så många barn tycker om honom.
Men eftersom tidningarna varit dumma och rapporterat om fallet så tänkte han inte förklara hur det kunde komma sig att provet var positivt.
– Jag måste skydda mitt privatliv, förklarade han artigt för åklagaren och sa sedan inte ett ord till under resterande 50 minuter.
Vad skulle han i stället ha sagt? Inte vet jag. Alla som kan det minsta om fotboll vet förvisso att det är svårt att lida sig igenom en match med Mjällby utan att berusa sig, men det duger inte som försvar.
Om det funnits en förklaring – jag blev bjuden på en öl, någon måste ha lagt knark i den – så vore en rättegång hursomhelst rätt tillfälle att lägga fram den.
Den typen av babbel viftar domstolar i och för sig bort dagarna i ända. Vem tjänar på att pilla ner kokain i din drink? Men det hade trots allt varit en vettigare taktik än den valda.
I stället försvårades hans situation ytterligare av vittnesmålen från poliserna som stoppade honom.
Han visade prov på de vanliga tecknen på påverkan då de började prata med honom, fick vi veta. Muntorrhet, nervositet, blekt ansikte, handen som instinktivt rörde sig mot fickan då de frågade om han hade droger på sig.
Lindholm lyssnade, log svagt, fortsatte tiga.
Han har betalat ett högt pris för den där matchen. Han har fått sparken från tv och tvingats sluta som chefredaktör på Kamratposten.
Att SVT snabbt beslöt att inte sända kommande avsnitt av ”Wild kids” är inte mycket att orda om. Så som den offentliga moralen ser ut blir redan misstanken om knarkbrott oerhört besvärande för någon som ägnar sig åt att underhålla barn.
Det är svårare att förstå den panik som drabbade tv-cheferna då redan sända avsnitt plockades bort från hemsidan och stillbilder på programledaren raderades.
Ett förfarande som något påminner om hur det kunde gå för en minister i Sovjet som druckit för mycket vodka och råkat säga fördelaktiga saker om USA eller flirtat med någon av kamrat Brezjnevs favoritflickor.
Advokat Peter Lindqvist hade inte en helt enkel uppgift då han i sin slutplädering försvarade en klient som är för intresserad av att skydda sitt privatliv för att förklara sig.
Han hänvisade lite uppgivet till gamla domar rörande mord och sexualbrott och gud vet vad innan han yrkade på frikännande.
Lindholm reste sig, tittade sig omkring och lurade fotografer och reportrar genom att försvinna genom en bakväg.
Jag har svårt att frigöra mig från misstanken att han ljuger. Det lär dröja innan han leder ett barnprogram igen. Det tycker min son, som älskar honom, är tråkigt. Det tycker även jag.
Dom faller på måndag. Satsa inte era pengar på att denne 40-årige man frias.
Om jag fick bestämma så skulle en människa som döms till dagsböter för lindrigt narkotikabrott få en andra chans.
Men vår tid är sträng och är allt annat än förlåtande.