Vi har blivit proffs på att vara kränkta
Ordet ”kränkt” fanns redan i rubriken. Och så bilden, då.
Funderar ni ibland på hur det går till när de där bilderna tas? Jag menar, om någon har vunnit 30 miljoner sköter regin antagligen sig själv. Den människa är inte född som inte grinar som en svagsint överdoserare på spunnet socker, om Lars-Gunnar Björklund plötsligt ringer på och lämpar av en kasse med tusenlappar.
Men i mindre dramatiska fall: någon som ska spela förkrossad över att ha fått ett halvtaskigt rum på chartern, någon som ska vara rasande över att kommunen höjt soptaxan med 50 spänn, någon som ska se euforisk ut över att ett bortsprunget marsvin dykt upp bakom en köksbänk.
Hur går det till då? Finns det en kille i basker och taltratt som ropar instruktioner till de fotograferade? Fixar fotografen mungiporna och de korslagda, alternativt viftande, armarna i Photoshop? Eller har folk lärt sig vad som krävs? Är vi alla professionella medieaktörer nu?
På just den här bilden, under just den här rubriken – det var i min lokalblaska – stod en tanig kille. 20 år, tummarna buttert instuckna i fickorna på de svarta jeansen, huvtröja, afrokrull och smala, arga ögon. Man såg med en gång vad det handlade om: någon hade trampat på honom. Men han tänkte inte ge sig. Han tänkte myndighetsingripanden, namnunderskrifter, kanske rent av en stödgala med Mikael Wiehe, Marit Bergman och poesiläsning av Sven Wollter.
Det var en bild som sa: Engagera er! Slut er samman! Vakna!
Och han sa rätt saker också. Han påpekade att man måste ”ställa sig upp och säga någonting när man känner sig felbehandlad”. Han ”kände sig kränkt”. Ja, mer än så. I själva ögonblicket, vid själva kränkningen, var hans aktiva känsloliv än starkare:
”Jag kände mig chockad.”
Det verkade inte regisserat. Sådan intensitet måste vara genuin. Killen menade vad han sa. Kände som han såg ut.
Det gällde en krog. Bibbis, eller Fiffis, eller Ninnis, eller Kickis, eller något. Killen hade klivit upp i en ”gogobur” för att dansa. Han hade blivit tillsagd att de där burarna var till för tjejer. Det var då han blev chockad och kränkt.
Ärendet vilar nu hos Jämo. Och svaret på frågan är uppenbarligen ja. Vi har blivit så proffsiga på att spela våra roller, att vi till och med övertygar oss själva.