Nätet förvandlar oss till tonåringar som ser världen i svartvitt
Du vet den där scenen när de populäraste tjejerna går målmedvetet nedför korridoren och äger hela skolan?
Det var alltid min favorit i high school-filmer. Det är också den bild jag får upp i huvudet när jag tänker på Twitter, Instagram och Facebook.
Debatter på sociala medier är ljusår från universitetens seminarieideal. Det är mer som två grupper som står och battlar varandra med sådana där spattiga bröströrelser. Det högsta jublet från de egna anhängarna kommer när de grövsta förolämpningarna kastas mot motståndarna.
Det offentliga samtalet har blivit en skolgård.
Hela sociala medier-terminologin är staminriktad. Inte bara bland de som spolar tillbaka bandet och söker trygghet i likriktning (nationalisthöger) utan även bland de som gillar samtida olikhet (identitetspolitiksvänster). Man hänger i sina gäng, man har “squad goals” och retweetar lojalt uppmaningar om att "backa" sina “peeps”.
Teknikens möjligheter att vara konstant uppkopplad mot alla sina kompisar, se vad de gillar och delar kan vara fantastiskt. Men om man hela tiden har sina känselspröt ute? När hinner man reflektera över vad man själv tycker om något, och inte bara hur alla andra kommer att reagera på ens val? Grupptänkande är en djupt anti-intellektuell process.
Om man skapar digitalt innehåll (om det så är reflektioner över samhällsproblem eller att gå med håven med en fejk-ofördelaktig selfie) så får man reaktioner. Ett sätt att hantera denna ofrånkomlighet är att skapa strategier för att reflexmässigt kunna stänga dessa ute. Jag har tidigare skrivit om nätets tendens att göra slarvsylta av akademiska debattregler som att fokusera på sak i stället för person, eller att inte medvetet misstolka, eller att över huvudtaget debattera i stället för blocka. Enklast är att avfärda all kritik med att det är nättroll eller ett tonnårstruligt “haters gonna hate”.
Egentligen är det inte konstigt att teknik och plattformar som dominerats av unga också får in den livsperiodens kännetecken i sitt dna. Mycket fokus på det lätt narcissistiska “vem är jag”-frågor, och världen målas i svart eller vitt. Med eller mot. God eller ond. Precis som ungdomslitteraturens alltid levererar tillfredsställande slut, vare sig du gråter eller hejar, så tycks vuxenvärldens moraliska mångtydigheter helt lysa med sin frånvaro.
Kanske idealiserar jag en rationalitet som aldrig existerat. Kanske har debatter aldrig varit ett sätt att nå kunskap, utan bara ett sätt att nå status i den egna gruppen. Men när vi står där på den eviga skolgården, precis som i mina älskade high school-filmer, undrar jag om det inte är dags att växa upp.
Dagens hopp
Aftonbladets läsare. Tack för alla fina ord när jag skrev om pappas död.
Och inte en enda näthatare! Jag vet att det är en låg tröskel men att ingen tog detta som intäkt för att skriva argt om “invandringens sanna kostnader” ger mig hopp om mänskligheten.
Dagens high school
“Häxor, läxor och dödliga lektioner” blev den töntiga men instruktiva svenska titeln på “Heathers”, om vad som händer när en smart tjej offrar sin moral för att bli populär, och vilka medel man får ta till mot mobbare.