Mejla

Oisín Cantwell

Pandemilagens olidliga meningslöshet

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Plenisalens pressläktare var under fredagsförmiddagen en illustration så god som någon av tillståndet i nationen.

Riksdagen skulle hålla debatt om en pandemilag som ger regeringen rätt till betydande inskränkningar av vår frihet och grundläggande rättigheter.

Vad hade då journalistiken för inställning till denna historiska händelse?

Pålitliga TT var givetvis på plats. Liksom Aftonbladet. Samt en kvinna från tysk tv och en ung man från en sajt som kränger böcker om hur de otäcka muslimerna snart kan ha tagit över monarkin och att staten mörkat sanningen om hur Estonia förliste.

I övrigt var det tomt. De stora mediehusen tycktes ha viktigare saker för sig.

Socialutskottets ledamöter, däremot. De har blivit inkallade under julledigheten och kom strax före klockan nio insläntrandes i kammaren en efter en, småpratande och skrattande över blockgränser.

– Har du haft en lång resa? frågade en.

– Tåg från Övertorneå, suckade en annan.

Strax var det dags för en lam ursäkt till diskussion om de extraordinära befogenheter som regering och myndigheter är på väg att få.

Lokalt utbrott i Borås? Utrym shoppingcentret! Stäng butikerna! En stockholmare som efter tre timmar på tåg känner sig krasslig i Göteborg? Beordra SJ att stoppa tågen!

Talman Andreas Norlén, för dagen klädd i mörk kostym och ljus slips, gjorde rutinerad entré i kammaren klockan 08.59 och slog en minut senare klubban i bordet och gav ordet till förste talare, socialdemokraten Dag Larsson.

Denne Larsson påpekade att situationen var mycket allvarlig och att en pandemilag behövs. Men den måste användas med försiktighet.

Inga sensationer med andra ord, och de övriga företrädarna för riksdagspartierna använde sina minuter till att säga ungefär samma sak med ungefär samma argument.

Oisín Cantwell på plats i riksdagen för den kanske inte allt för sprudlande debatten.
Foto: Lotte Fernwall
Oisín Cantwell på plats i riksdagen för den kanske inte allt för sprudlande debatten.

Det finns ingen anledning att förvånas över denna sömnighet. Den speglar väl den egendomliga avsaknad av debatt som har kännetecknat den kommande lagen.

De flesta begriper för all del att pandemin inte är ett skämt, Sverige är snart uppe i 10 000 döda, och att staten behöver tillfälliga juridiska möjligheter att i möjligaste mån begränsa smittspridningen.

Med det sagt saknas inte utrymme för invändningar. Som exempelvis mot att regeringen lät vårens pandemilag löpa ut utan att förlänga den i somras och sedan under hösten i all hast arbetade fram nya paragrafer.

Redan en normalbegåvad tioåring hade kunnat förbereda detta bättre.

I stället fick remissinstanserna två futtiga veckor precis före jul på sig att reflektera över komplexa frågor och författa repliker. Och efter det hade regeringen fem dagar att läsa de dryga hundra yttrandena och eventuellt ta intryck.

JO sågade förslaget fullständigt. Lagrådet muttrade lite. De flesta andra instanserna suckade uppgivet eller ryckte på axlarna utan att bråka alltför mycket.

En lag som inskränker något av det viktigaste som finns i ett fritt samhälle. rätten för invånarna att mötas, organisera sig eller demonstrera, hafsas och slarvas igenom.

Nej, demokratin är inte i fara. Sverige är inte Ungern. Stefan Löfven är inte Viktor Orbán. Men ämnet borde ha ägnats betydligt större intresse än vad politiker och medier vikt för det.

Ledamöterna malde på. Argument kom och gick. Någon varnade för svåra månader framöver. En annan påpekade att vården i Storbritannien är på väg att kollapsa.

Kvinnan från tysk tv gav upp, packade ihop sina saker och lämnade. I gengäld anslöt en kolumnist från den mindre kvällstidningen. Ett nollsummespel kan se ut på olika sätt.

Längre bort på åhörarläkaren satt 39 personer coronautspridda. En blandning av politiskt sakkunniga och, som det heter, nyfiken allmänhet.

Vad berodde den sömniga stämningen på? Möjligen att oppositionen gapat så mycket om hårdare tag att den inte med trovärdighet kan invända ens mot långtgående slarvlagar.

Foto: Lotte Fernwall
Socialminister Lena Hallengren

Det är samma sak med ledarsidorna. De borgerliga tidningarna har varit totalt nippriga i sina repressiva krav. Och Aftonbladet har haft fullt upp med att försvara den svenska modellen.

Politikerna var klara med sina anföranden inom en timme. Sedan var det dags att puckla på socialminister Lena Hallengren.

Moderaten Camilla Waltersson Grönvall fräste iväg några vettiga invändningar om att paragraferna inte innehåller tydliga skrivningar om ekonomisk ersättning till företagare som får sina verksamheter släckta.

Liberalen Lina Nordquist gjorde ett tappert försök. Resten av ledamöterna såg mest ut att längta tillbaks till julledigheten.

Talman Norlén proklamerade tio minuters paus. Sedan var det dags för votering. Lagen röstades igenom.

Sverige får nu en pandemilag som är mer flexibel än den förra, som bara gav utrymme för allt eller inget. Antingen total frihet eller total nedstängning. Nu ges möjlighet till åtgärder bättre anpassade till rådande situation.

I vilken utsträckning paragraferna kommer att användas återstår att se. Oppositionen lär vara nöjd för stunden, men lita på att det snart väsnas och larmas igen med krav på lockdowns av mer eller mindre ingripande art.

Och opinionsbildarna kommer att haka på. DN, den före detta liberala och numera auktoritära morgontidningen, då som nu mallig, har naturligtvis redan börjat veva.

"Sverige behöver stänga ner ännu mer", utbrast blaskan exempelvis i förra veckan.

Regeringen, inte det minsta sugen på att låta pandemin kosta fler miljarder än vad som är absolut nödvändigt, kommer att värja sig in i det längsta, men förr eller senare falla till föga på ett eller annat sätt.

Att framstå som handlingsförlamad är politiskt mycket dyrare än att på ett eller annat sätt ersätta drabbade näringsidkare.

Den tyska tv-reportern sprang fram och tillbaka utanför kammaren och letade efter politiker att intervjua.

Socialminister Hallengren stannade till, gav henne någon minut medan medföljande pressekreterare tittade stressat på klockan.

Klockan hade nu slagit för lunch denna fredag i pandemins Sverige och politiker, deras hjälpredor och journalisterna hade bråttom med att få göra helg.

Utanför riksdagens panoramafönster stuffade en ångbåt iväg från kajen ut på Riddarfjärden och Stadshuset såg i det gråa diset ut att längta efter någonting annat och bättre.

Publicerad: