Var sista gången vi såg ett OS så här
Brenning om OS 2018: Svenskfest, politik, desperation och massor av känslor
PYEONGCHANG. Efter 17 dagars kamp omfamnar de sydkoreanska vädergudarna oss med en stor kram när Stina Nilsson stänger OS med ett brons på samma arena som Charlotte Kalla öppnade spelen med ett guld.
Nu packar vi väskorna och lämnar Pyeongchang efter historiens kanske sista kompakta OS.
Men vad är det egentligen vi har fått se här i Sydkorea och vad är det vi lämnar efter oss?
Efter ett OS i stormbyar, minusgrader och underställ står vi plötsligt här där allting en gång började med solen i ansiktet, mössan i handen och dragkedjan öppen. Det är som om livet äntligen ler mot oss när den sydkoreanska naturen tar i hand och tackar för matchen.
För det var ju här på skidstadion i Alpensia som Charlotte Kalla för drygt två veckor sedan tog OS allra första medalj efter den lysande prestationen i damernas skiathlon. Ett lopp där Kallas pappa Per-Erik lärde mig att man ”måste känna på snön” och visade mig vad OS handlar om. Rent ohälsosam nervositet och närmast omänsklig glädje.
Emotionellt levt och dött för sin idrott
Jag har sedan dess sett ytterligare 31 tävlingar och mer än mångdubbelt så många OS-drömmar krönas eller krossas. Människor som befunnit sig längst upp och längst ner på den känslomässiga termometern. Som emotionellt levt eller dött för sin idrott.
För svensk del blev det ett historiskt OS. Trots lågt ställda förväntningar slog den svenska truppen till med vår nations bästa vinter-OS genom alla tider och det var tjejerna som gjorde det.
Jag kommer nog aldrig glömma Hanna Öbergs tårar efter segern på distansen. Hur hon ensam och vilsen tittade sig runt i målområdet på jakt efter någonting att hålla fast vid. Någon eller något som kunde förklara var hon var och vad hon precis hade gjort. Hon hittade till sist sina föräldrar som kom springande ner mot målet och tog sin dotter i famn. De hade dock bara ännu fler frågor innan det var som om de tillsammans landade i ovissheten och bara såg på varandra och grät.
Stina Nilsson grät hon också. 24-åringen som framstått som en isdrottning tappade till sist den där kontrollen hon alltid håller så hårt i och försvann även hon in i ögonblicket när hon tog emot sin medalj på Medal Plaza. Först en vecka senare lyckades hon sätta ord på vad som hade hänt. Hur pressen av två stora sandsäckar i samma ögonblick som guldet var i hamn lyftes från hennes axlar. ”Eller snarare saltsäckar”, som Stina själv sa. Salt som rann iväg med tårarna längs hennes kinder.
Jag bad henne förklara hur stor andel lättnad och glädje det egentligen var som blandades i de där tårarna.
– Jag vet inte. Jag vet inte vilka känslor det var. Det går inte att förklara.
Har lyft och fångat varandra
Det har också varit en berg och dalbana av känslor att stå vid sidan av och följa den svenska truppen. Att se Peppe Femling tappa uppfattningen om både tid och rum när lagkamraten Fredrik Lindström sköt hem stafettguldet var fängslande men nästan ännu mer gripande var skidskyttelagets omfamnade av Mona Brorsson efter genomklappning i mixedstafetten.
Skidskyttarna blev tveklöst de största svenska vinnarna i Sydkorea inte bara för sina medaljer utan också för sitt sätt att vara. För hur de lyfte varandra till nya höjder och tog emot varandra om någon sedan råkade falla.
Men (tyvärr) handlar ju OS inte bara om idrott. Det finns en annan sida av spelen i Sydkorea också som det vore naivt att blunda för.
På Yongpyongs alpinstadion mötte vi den nordkoreanska hejarklacken. 60-talet tjejer som inte kan ha varit äldre än 25 år och som synkroniserat hejade fram hela startfältets allra sämsta åkare. Unga människor som kommenderats att ta plats mitt bland oss fria idrottsälskare för att heja fram en diktatur snarare än ett idrottslag.
Trots att det bara skiljde tre stolsrader mellan oss var det rader belägrade av såväl en språklig som fysisk barriär. En vallgrav som stoppade allt verbalt utbyte men som inte kunde hindra känslorna som förmedlades. Som inte förmådde dämpa funderingarna.
Är det här verkligen deras jobb, vad tänker de om oss utanför vallgraven och hade de ropat på hjälp om de bara kunnat? Men kanske framförallt: Hur kommer eftervärlden tänka kring att vi inte gjorde något. Att vi bara såg på. Fascinerat. I vissa fall till och med roat.
Spelen handlar om politik
Att OS handlar om politik har varit omöjligt att blunda för här i Pyeongchang. På bussarna som transporterar runt media och åskådare mellan arenorna har det antingen rullat bilder från skidskon, curlingen eller de politiska mötena.
I början av spelen var Kim Jong Uns syster på plats. På slutet kom Donald Trumps dotter. Kvinnorna runt de mäktiga männen fick agera sändebud när de mjuka politiska signalerna skulle skickas. Detta samtidigt som de skjut- och tweetglada männen för ett par veckor i alla fall lät avtryckarfingrarna vila.
Efter OS planerar Sydkorea och USA att återuppta sina gemensamma militärövningar. Ska vi dra vår slutsats av hur det sett ut tidigare kommer det innebära nya nordkoreanska raketer i luften. Kim Jong Uns syster delade under sitt besök visserligen ut en officiell inbjudan till grannlandet åt Sydkoreas president Moon Jae-in men om det här kalla kriget nu bara återupptas är frågan om OS – vars invigning präglades av budskap om fred när koreanerna marscherade in under gemensam flagg – egentligen fick någon effekt alls på de politiska relationerna eller om det återigen bara utnyttjades som en publicitetsarena för världens ledare.
Men det fanns tack och lov också de som utnyttjade det utmärkta politiska skyltfönster som OS är i betydligt mer hedervärda frågor.
Skidskytten Sebastian Samuelsson har tagit tillvara på sin nya röst genom att protestera mot världscupavslutningen i Ryssland och mitt under spelen tog även förra alpintalangen Sara Ottosson chansen att sätta ljuset på det förtryck idrottande tjejer fortfarande lever under i Sverige. I spåren av damernas dominans i Sydkorea har frågan om den bristande ekonomiska jämställdheten inom svensk idrott också återigen hamnat på tapeten. Jag hoppas att såväl utrikesministern som idrottsministern såg det under sina korta besök här i Pyeongchang.
Historiens sista kompakta OS
De fick förutom fantastiska tävlingar också se vad som kan ha varit det sista kompakta OS. IOK har i alla fall lovat att de aldrig kommer tillåtta ett liknande spel som det här i Pyeongchang igen. Ett arrangemang där mer eller mindre alla arenor var nybyggda och stadion för 817 miljoner kronor nu ska monteras ner och göra plats för ett museum.
I framtiden ska spelen bli mer hållbara vilket kommer ge arrangemang spridda mellan flera städer, regioner eller till och med nationer. Om Stockholm får OS 2026 ska till exempel bob och rodel köras i Lettland.
Detta förklarade två av de de mäktigaste OS-höjdarna, videpresidenten Juan Antonio Samaranch jr och OS-vd:n Christophe Dubi, vid ett rundabordssamtal vi i svensk media bjöds in till för att återlansera Sveriges OS-ansökan. Om en månad måste SOK ha bestämt sig för om de ska satsa eller inte och det var slående hur stor desperationen var hos såväl den svenska som den internationella olympiska kommittén i det här sista försöket att vända den folkliga opinionen.
Stockholmarna vill inte ha OS och detsamma gäller fler europeiska städer med vintersporttradition. Riskerna ses som för stora och behållningen anses inte motivera uppoffringen.
Jag har också svårt att se att Pyeongchang kommer ha någon långsiktig behållning av de här spelen. Tävlingarna har delats mellan studentstaden Gangneung och några små skidorter i bergen där ingen människa verkar vilja bo. Det är ödsligt, öde och konstgjort och lär så förbli när arenorna snart monterats ner eller förfallit.
Men trots farhågorna för Pyongchang-regionens framtid kommer de här bergen för alltid vara klassisk svensk idrottsmark. Inte minst skidstadion här i Alpensia.
Ännu större prestation än guldet
Marit Björgen står och gråter under blomsterceremonin när jag skriver de här sista orden från OS 2018. Världens främsta skidåkare genom alla tider utnyttjade den gnistrande solen till vad som såg ut som en lugn söndagspromenad över tre mil. Väl tillbaka på upploppet tog hon den norska fanan i handen och kommer inte släppa den igen innan hon i kväll lotsat historiens framgångsrikaste OS-trupp ut från spelen här i Pyeongchang. Grattis, Norge får vi ändå kosta oss på att säga.
Inne på Olympiastadion under avslutningsceremonin kommer även Stina Nilsson få sin oväntade bronsmedalj från det nu nyss avslutade tremilsloppet. Hon var så chockad efter målgången att hon bara skrek ”VA?! Är jag trea?!” rakt ut och prestationen är också, i alla fall sett till förväntningarna, större än det individuella guldet i sprint. Tänk vad som kan hända när du slipper åka med två saltsäckar över axlarna.
När Nilsson och Björgen kliver upp på den där prispallen i kväll planerar jag själv att sitta på balkongen utanför vår lägenhet här i Pyeongchang och elda upp mitt underställ. En ceremoniell handling efter den här 17 dagar långa kampen mot de sydkoreanska vädergudarna.
Men först har jag en sak kvar jag måste göra. Först måste jag ut och känna på snön en sista gång.
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)