Ny dag, nytt lag – men problematiken finns kvar

Simon Bank

Världen är svår att orka med för närvarande. Simon Bank skriver om att leta normalitet i vardagen, Arsenals målade supportrar och att ta avstånd.

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!

Kära vänner,

Jag tittar på klockan. På pricken en vecka har gått sedan vi satte oss i en taxibil med destination Bryssels flygplats. Det var tidig morgon, staden framstod som belägrad, och mitt i morgonmörkret började blåljusen studsa mellan väggarna. En, två, tio piketbussar satte av i våldsam fart – senare kunde jag anta att de var på väg mot Molenbeek för att leta efter mannen som sköt ihjäl två svenska supportrar och skadade en.

Vi hade försökt, efter bästa förmåga, orientera oss genom en pågående katastrof. Yrkesrollen är ett skydd i sådana lägen, känslorna får komma efteråt. När jag väl landat hemma, med bara 90 minuters nattsömn i kroppen, borde jag kanske försökt sno åt mig lite vila i en soffa – men i stället tog jag fram dammsugaren och gav golven en omgång. Diskade. Plockade undan barnens leksaker.

Det var inte utifrån något slags luthersk moral jag gjorde det, inte för att blidka något ordningssinne jag egentligen inte har. Det handlade bara om att jag behövde låta händerna reflexmässigt landa i normalitet, en känsla av att livet fortfarande pågick som vanligt. Att det var tisdag, att det skulle bli onsdag, sedan torsdag.

Världen är svår att orka med för närvarande. Jag har sms:at med vänner som chockskadade flytt Tel Aviv, tröttnat på positioneringen kring en nedärvd konflikt som sliter barn och vuxna i stycken. Vad var det statsminister Ulf Kristersson sa efter attentatet i Bryssel? ”Mina tankar går, precis som alla andras, först och främst till offren och deras anhöriga”. Fast det stämde ju inte. Allas första tanke gick bevisligen inte till dem. Man tänkte på hur man skulle kunna göra politik av det, hur man skulle använda det i ett narrativ kring världen som lirade med sitt åsiktspaket.

Samma med Gaza: det tog en kvart innan jag loggade ut från sociala mediers störtflod av idiotier, havererade förklaringsmodeller, ställningstaganden och krav på avståndstaganden. Människor dör, styckas, familjer slits sönder, de enda som föds är krigshökar och en evighetslång rad nya martyrer.

Vad fan ska man tycka om det? Ta avstånd? Här har ni mitt avstånd, varsågod att göra något nyttigt med det.

Man kan lika gärna dammsuga golvet. Det kom en onsdag, en torsdag, fredag, en ny vecka. Nya matcher, till och med. Det gör alltid det. Jag noterade nyhetstexterna om Arsenals damlag, att de tagit en lagbild som var renons på mångfald, helt vit, och diskussionerna som följde på det.

Inga överraskningar där heller, en del såg ett problem, andra fnös om att det var en rimlig värdering av kompetens. Fördelen med det var att det fick mig att tänka på något annat, en gammal historia från samma klubb som på sätt och vis aktualiserades nu.

I början av 90-talet skulle Arsenal bygga om Highbury, som alla andra klubbar behövde de göra sig redo för den nya Premier League-eran. När säsongen började var North Bank fortfarande en byggarbetsplats, men för att det skulle se hyfsat ut inför tv-kamerorna bestämde man sig för att sätta upp en kuliss där i stället, en stor målning som föreställde en läktare där 1500 supportrar hejade fram sitt lag.

helskärm

En konstnär fick uppdraget, och dagen före ligapremiären mot Norwich kunde spelarna få en första titt på skapelsen. Det såg märkligt ut, var alla överens om, men det var väl som det var med den saken. Den ende som hittade något som var värt att påtala var anfallaren Kevin Campbell, som ställde sig bredvid Arsenals legendariske målkung Ian Wright och frågade:

– Ser du vad som saknas?

Det gjorde inte Wright.

– Svarta ansikten. Det finns inte ett enda svart ansikte där.

Varför var det intressant? Arsenals två svarta anfallare kunde inte spegla sig i någon som såg ut som dem, som någon av de miljontals Arsenal-supportrar som inte är vita. Arsenal var en klubb som berömde sig, med fog, för att tilltala alla olika sorters människor, men nu skulle de spela fotboll inför en läktare som såg ut som ett foto från en partikonferens i Nürnberg.

De berättade det för viceordföranden David Dein, som häpnade. ”Det är oacceptabelt, ni har helt rätt” sa han, och samma natt, timmarna före den historiska första Premier League-matchen, fick misstaget rättas till.

Arsenal spelade fotboll framför en målad publik som deras supportrar och spelare kunde känna igen sig i (Som mitt Spurs-lojalare jag skulle lagt till: ”tyst?”). Det dröjde en hel rad matcher innan Arsenal lyckades göra mål när de spelade med den där muralmålningen i ryggen, vilket fick skrockfulla att prata om en förbannelse, men det säger ändå något om klubbens självbild och betydelse. Om vad medvetenhet om både historia och samtid betyder.

2023 visade Arsenal upp en bild av sitt ”representationslag” och insåg att det inte representerade dem. De gick snabbt ut med ett uttalande om att de är medvetna om att det helt enkelt inte duger, att en förändring måste till.

Den här gången också.

No sweeping exits
No Hollywood endings
Flowers and football tops
Don't mean a thing.

Ta hand om er.

Simon Bank

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!