Lyxig typ från 60-talet
Publicerad 2011-11-08
Jaguar 420 G – en gång Englands bredaste bil
Den köptes av en filtfabrikör i Halmstad och var bland det finaste som gick att köpa 1968.
Med åren har den bara blivit värdigare. Vi kör en klassisk Jaguar 420G genom ett höstlikt Västsverige.
Det är ytterst nära att vi missar den lilla slätputsade kiosken i Tvärred helt. Inte en reklamskylt, flagga eller löpsedel skvallrar om att det bedrivs verksamhet här men det bländande skicket visar tydligt att förfallet bekämpas regelbundet. Och var det inte någon som skymtade till bakom luckan?
Den stora Jaguaren häver sig över framhjulen när Claes pressar ned bromspedalen, i med backen och tillbaka.
Vi lämnar vår röda läderklädda kokong och stiger ut i den friska höstluften. Kioskluckan glider upp och Stig Eriksson tittar fram. Här har han och tidigare även hans bror drivit kiosk sedan 1956.
– Vi byggde den själva, berättar Stig. Och sedan dess har vi haft öppet varje dag utom på juldagen.
Sortimentet består av läsk i glasflaskor, lite tidningar, kex, frukt och godis. Jag ber om blandat smågodis för en tjuga och då får Stig hålla på ett tag, han fyller den vita papperspåsen med sort efter sort. Han känner verkligen sin kiosk, behöver inte titta på godiset för att veta vad det är. Han står hela tiden vänd mot mig när han plockar och det tar en bra stund innan jag fattar att Stig är blind.
– Jag ser lite skillnad på ljust och mörkt, säger Stig. Men det har gått bra i alla år. Det skulle vara mycket värre att vara döv.
Stig har öppet varje dag mellan tre på eftermiddagen och tio på kvällen. Han bor bara några hundra meter från kiosken och känner alla.
– Jag har aldrig varit någon annanstans än här i Tvärred, säger Stig. Men det var synd att ni kom hit just i dag, jukeboxen är ju på lagning.
Vi är på resa i ett höstligt Västsverige med Borås som något slags nav. I morse dunsade vi ned i ett lätt dimmigt Landvetter och bara någon kilometer bort stod en gräddvit Jaguar och väntade med de dubbla tankarna fyllda till brädden.
Det är Per och Åsa Samuelsson i Landvetter som gått med på att låna ut sin Jaguar 420G 1968 ett par dagar. Utan tvekan en uppvisning i generositet, särskilt som det nästan hunnit bli november och det har pratats om snöoväder i flera veckor nu.
Nu har vi levt livet i widescreen i några timmar, vi har i någon mån bott in oss i vad som var Englands bredaste personbil någonsin när den presenterades. Och vi trivs.
– Den känns nästan amerikansk, säger kollegan Claes Johansson och jag förstår vad han menar. Jaguar 420G rullar mjukt, har lillfingerlätt styrning och är oerhört lättmanövrerad trots yttermåtten. Samtidigt talar den tunna ratten, Smiths-mätarna, raden av strömbrytare och den rokoko-inspirerade inredningen sitt tydliga språk. Detta är en brittisk bil!
Jaguars största modell på 1960-talet började sitt officiella liv hösten 1961 som Mark X, (Mark Ten), en efterträdare till de Bentley-lika 1950-talsmodellerna Mark VII, VIII och IX. Det var en helt nykonstruerad bil med en kraftigt byggd självbärande kaross som var både längre och bredare än företrädarens, men drygt två decimeter lägre.
Tidigare samma år hade Jaguar presenterat sin nya E-Type och Mark X fick samma raka sexcylindriga motor på 3,8 liter, med dubbla överliggande kamaxlar och tre förgasare. I högkompressionsutförande gav den 265 hästkrafter! Även den avancerade bakvagnskonstruktionen med individuell fjädring och skivbromsar inne vid differentialen delades med E-Type men här var allt något större.
När den introducerades berömdes Mark X för sina fina fartresurser, toppfarten tangerade 200 km/tim och 0-96 km/tim tog bara 9,1 sekunder med manuell låda. Ändå kände Jaguar ganska snart att flaggskeppet krävde en större motor. Genom att öka sexans borrning nådde man drygt 4,2 liters cylindervolym. Effekten ökade något men den främsta vinsten var bättre bottendrag, bra vid snabba omkörningar på hög växel.
Trots ökningen av cylindervolym 1964 var det väldigt få som slog till på en Jaguar Mark X i mitten av 1960-talet. Givetvis beroende på att det var en dyr bil men säkert också för att Jaguars modellprogram vid den här tiden var lätt förvirrande.
Förutom Mark X och E-Type fanns Mark II och S-Type. Dessutom fanns Daimlerprogrammet. 1966 rörde man till det ytterligare genom att lansera modellen 420, en reviderad upplaga av S-Type som i sin tur stammade från Mark II. Den hade samma 4,2-litersmotor som i Mark X, dock med bara två förgasare.
I samma veva döpte Jaguar om Mark X till 420G där G stod för Grand. Trots att det var fråga om två helt skilda bilmodeller marknadsförde Jaguar fortsättningsvis gärna 420 och 420G tillsammans – de delade till exempel broschyr – och det är lätt att förstå om den samtida Jaguarkunden hade svårt att hålla ordning på alla varianter. Du kan kolla in modellexposén på klassiker.nu!
Nypriset på en 420G var 1968 hela 43 900 kronor, 7 000 kronor mer än en E-type och en summa som nästan räckte till två Volvo P1800…
Per och Åsas bil köptes ny av en filtfabrikör i Halmstad och fick några år senare följa med när familjen flyttade till Schweiz. I slutet av 1970-talet kom bilen tillbaka och fick tjäna som transport åt filtfabrikörens son som studerade i Lund. Ett lämpligare fordon i studentkretsar på 1970-talet är lätt att föreställa sig…
Vi har letat oss från Landvetter längs den vackra gamla Boråsvägen genom Hindås, Bollebygd, Hultafors och Sandared men i stället för att köra in i Borås höll vi lite höger genom Gånghester och siktade sedan på Ulricehamn genom att passera bland annat Dannike och Hulu.
Med nyinköpta godispåsar i näven tar vi farväl av Stig Eriksson och hans fantastiska kiosk i Tvärred och glider tillbaka in i den välkomnande kupén. Sätesdynorna är inte mycket högre än trösklarna, det här är en bil man sjunker ner i, inte stiger upp i som äldre Jaguarmodeller.
Den röda läderklädseln är vackert patinerad, det är tydligt att den hållits väl insmord under merparten av de fyrtio år som gått sedan filtfabrikören tog leverans av Jaguaren 1968. Även det fernissade träet – och det finns massor – visar tecken på att tiden gått. Men åldrandet har skett med värdighet.
Vi rullar vidare mot Ulricehamn. Den tunna ratten ligger fint i mitt lätta grepp, den starka sexan svarar fint på gaspådrag och det är lätt att placera den stora bilen på vägen. Alla mätare visar betryggande värden, raden av vippströmbrytare verkar vara i ordning, inga konstiga oljud – vi trivs verkligen. Det är nästan bra med den lilla obalans som uppvisas av framvagnen, ett lätt skakande som gör körupplevelsen verklig.
Ulricehamn är lätt att fatta tycke för, höjdskillnaderna i den backiga staden ger den liv och storleken är behändig. Nygatan med sina stora sekelskiftesvillor och Folkets Hus byggt 1903 får man bara inte missa. Inte
heller det strama men mycket påkostade Stadshuset färdigställt 1957 och ritat av Sten Hummel Gumaelius och Viking Göransson från Uppsala.
Ulricehamn räknas som en av Sveriges 14 spårvägsstäder trots att man aldrig hade mer än en enda spårvagn och att den aldrig var i drift. Det var vintern 1909-10 som ett tre kilometer långt enkelspår anlades från järnvägsstationen upp till stadens sanatorium och våren 1911 var allt klart. Ändå kom trafiken aldrig igång, staden och sanatoriestyrelsen kunde inte enas om taxan! 1917 såldes hela anläggningen, den enda spårvagnen till Göteborg och rälsen till en gruva på Svalbard. Affären blev ändå lyckad för delägarna, kopparpriserna hade gått upp rejält och gjorde att försäljningen av enbart trådarna mer än väl täckte alla kostnader.
På Källbäcksrydsgatan i Brämhult i Borås utkanter några mil bort har Tegbrings Bil & Motor legat sedan 1959. En verkstad av den gamla sorten, som känns pålitlig redan från utsidan.
– Pappa Lage startade verkstaden redan 1954, berättar Stefan Tegbring som driver verksamheten i dag tillsammans med sina två anställda Tony och Jasper. Då var det mest Volkswagen men i början av 1960-talet när han flyttat hit blev firman auktoriserad av BMW.
Tegbrings fick vara med om BMW:s stora tillväxtperiod under 1960-talet, när nya bilar som 1500, 1600 och 1800 började säljas. Fortfarande finns det en del reservdelar kvar från den tiden, prydligt sorterade efter artikelnummer. En ny grillhalva till en 1500, navkapslar i omslagspapper, centrumkåpor med lätt gulnade emblem – här borde BMW-fantasten kunna hitta ett och annat.
I början av 1970-talet sadlade Tegbrings om till engelska bilar och började serva och reparera Austin, Morris, Rover, Triumph och alla de andra Leylandprodukterna. Och även om man i dag är en allbilsverkstad är det fortfarande mycket engelskt som gäller.
– Det har aldrig varit någon här från Leyland och sagt upp kontraktet så formellt är vi väl fortfarande auktoriserade, skrattar Stefan.
Leylandskylten är dock nedplockad och undanställd. Stefan visar runt oss i alla bodar och garage som hör till fastigheten och bakom varje dörr finns något spännande. Vi stannar en bra stund vid Lage Tegbrings gamla BMW 2500 -73. Spänsten i den Paul Bracq-ritade karossen är påtaglig trots att den är täckt av ett tjockt dammlager.
– Den har bara gått 5 000 mil, berättar Stefan. Pappa var väldigt noggrann med den.
I ett annat garage, tillsammans med en mycket prydlig Rover V8-S 1980, har Stefan samlat hyllmeter efter hyllmeter med BMC- och Leylanddelar.
– Jag köpte ett lager i Alingsås för många år sedan, säger Stefan. Ibland kommer det folk med engelska bilar hit och köper någon grej.
Vi dröjer oss kvar bland hyllorna, känner på kartonger, petar på kromlister och fascineras över hur många gånger BMC och Leyland bytte loggor och dekor under de 10-15 år som lagret omfattar.
Bara några kvarter bort ligger Verktygsboden där Jaguarens ägare Per Samuelsson arbetar. Att det är en arbetsplats som passar bilentusiaster är tydligt så fort vi kommer in i butiken och närapå snubblar över Pers Lotus Elan +2 som står på en billyft – som demonstrationsobjekt.
– Jag har tagit in den i butiken för att påminnas om att den måste blir klar, säger Per Samuelsson. Det är bara elsystemet och lite annat som ska fixas…
På en karossvändare hänger en tom MGB-kaross och på en annan lyft en vit Rover 3500 V8, båda tillhörande kolleger till Per. Han verkar fortsatt lugn över att vi har lånat hans Jaguar så vi riktar in det kromade kattdjuret på huven mot Floda och Nääs Slott där vi bokat rum för natten.
Det börjar skymma och det blänker snyggt i alla kromade inredningsdetaljer. Vi tankar för andra gången idag men bryr oss inte om att ta reda på den exakta bensinförbrukningen.
Claes tar ratten men knappt har vi kommit ut på vägen förrän det smäller till. Däckexplosion!
Plötsligt går bilen på fälgen och innan vi hinner stanna har däcket blivit rejält tillslamsat.
Det blir depåstopp i mörkret men utan att 1) det börja regna 2) någon får bilen över sig 3) vi försenas mer än en halvtimme. Tillgången på väl insmorda verktyg är riklig och reservhjulet håller luften.
Det är kolsvart när vi rullar in genom grindarna till Nääs Slott. De fyra Lucaslamporna lyser upp den långa allén och på en höjd långt framför oss ligger det pampiga slottet upplyst. Den dokumenterade historien kring Nääs sträcker sig ända från 1529, slottets nuvarande utseende blev klart i början av 1820-talet. I dag uppvisar slottet en av världens bäst bevarade 1800-talsinredningar.
Mest känt är Nääs för sin slöjdlärarskola startad 1875 av Otto Salomon med hjälp av August Abrahamsson som ägde Nääs. Salomons pedagogiska idéer och metoder fick genomslag över hela världen liksom begreppet slöjd. Fram till 1966 då verksamheten flyttades till Linköping utbildades tusentals slöjdlärare på Nääs i det vackra slöjdseminariet som fortfarande står kvar. På området finns en rad intressanta hus, alla i mycket bra skick. Att Nääs är ett populärt utflyktsmål är begripligt.
Vi har bokat bed & breakfast i Villa Björkenääs som ligger mittemot slöjdseminariet. Vi är de enda gästerna och får hämta upp nyckeln på hemlig plats. Vi har fri tillgång till de stora lokalerna i villan som ursprungligen byggdes för förmannen på Nääs 1878. Jaguaren lägger sig till rätta utanför dörren, den passar väldigt bra i den här miljön.
Nästa morgon när jag vaknar står en välfylld frukostkorg utanför min dörr och efter att ha konstaterat att snöstormen inte materialiserats trots idoga varningar från SMHI, hugger vi in på våra frukostkorgar.
Vi har en hel dag av Jaguarnjutande framför oss i det vackraste höstväder man kan tänka sig. Livet känns mer än rättvist.
Läs mer om kul bilar på Klassiker
Jaguar Xj6 - inte dum att resa i heller!
Carl Legelius/Klassiker
