”Sverige har gjort mig till politisk flykting”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-11-14
Papperslösa Samira Motazedy gömmer sig undan utvisning till Iran där hon är dödsdömd
Samira Motazedy är gömd flykting i Sverige. Hon är dödsdömd i Iran.
I år är det tjugo år sedan FN:s världskonferens för de mänskliga rättigheterna i Wien ägde rum. Den 14–16 november firas det med Nordens största forum för mänskliga rättigheter – MR-dagarna i Stockholm.
Under dessa tre dagar publicerar Aftonbladet några röster som vittnar om de brott mot mänskliga rättigheter som pågår varje dag.
Detta måste sägas: I Iran dömdes jag, utan att ha rätten att försvara mig själv, till döden för ett äktenskapsbrott. Domen blottlägger en brutal, nyckfull och diktatorisk regim och ett rättsväsende med förnuftsvidriga lagar.
Jag kom till Sverige för snart ett och halvt år sedan. Efter en utdragen asylprocess som ledde till ett utvisningsbeslut, är jag nu papperslös. Återvänder jag till Iran verkställs min dödsdom. Jag har alltså inget annat val än att skapa mig nya skäl att stanna. Som iranier i exil har jag möjlighet att skörda frukten av mitt hemlands förföljelsemani. Den iranska regimens vilja och förmåga till övervakning av sina medborgare når långt innanför svenska gränser. De läser vad vi skriver.
Mitt ursprungliga skäl var en mans ilska och de rättsliga verktyg iranska domstolar kan erbjuda en sådan man. Jag var inte politisk flykting, utan flydde från ett brutalt straff vars existens den iranska regimen helst inte erkänner: stening till döds. Min dom underkändes av svenska myndigheter, bedömdes inte trovärdig. Nu tvingas jag bli politisk genom nya uttryck som är skönjbara och begripliga för Migrationsverket och som försätter mig i ännu större fara i Iran.
I ett land präglat av minimal frihet var det inte svårt att vara politiskt aktiv. Nästan varje handling var politisk. Vi satt gömda och tillverkade plakat att dela ut på internationella kvinnodagen, skrev artiklar som vi stack till förbipasserande på gatan. Att fira internationella kvinnodagen är ett av många politiska brott i Iran. I ett land där offentliga parker kan vara försedda med skyltar som lyder ”afghaner förbjudna” startade vi skolor och undervisade papperslösa barn till afghanska föräldrar. Allt detta och mer gjorde jag, utan att avslöjas. Vår politik var tyst. I dag avslöjar jag den underjordiska verksamheten i en svensk dagstidning. I eget namn publicerar jag min kritik mot det diktatoriska styret i Iran. Jag klarade mig undan tortyren och utfrågningarna då, men nu läser de vad jag skriver.
Så här skriver Migrationsverket i ett rättsligt ställningstagande (RCI 16/2012), väl medvetna om den risk jag tar och vilken fara det skulle innebära för mig att sätta fot på iransk mark igen:
”Irans kapacitet att övervaka och kontrollera dissidenters aktiviteter på Internet har kontinuerligt ökat under de senaste åren. Regimkritiker i Sverige, som varit aktiva på nätet, utsätts för påtryckningar av olika slag för att tvinga dem att upphöra med sina regimkritiska aktiviteter. Iranska myndigheter bedöms lägga ned påfallande stora resurser på att bevaka och kartlägga iraniers förehavanden utomlands. Landet utmärker sig i själva verket som ett av de länder som går längst i detta hänseende.”
I mitt senaste avslag skriver Migrationsverket: ”Det får också anses vara känt hos de iranska myndigheterna att en mycket stor andel av de iranska asylsökandena i Europa ägnar sig åt så kallad ’sur place-verksamhet’ enbart i syfte att försöka förbättra sina möjligheter att få uppehållstillstånd”. Huruvida det faktiskt förhåller sig så för iranska asylsökanden i Europa har jag ingen aning om – och jag har inte hittat någon information om detta. För mig är det dock precis så. Detta framtvingat av Migrationsverket. Jag vet att jag sätter mitt liv i fara, eller åtmistone riskerar att bli utsatt för påtryckningar, till och med nu, medan jag är i Sverige.
Jag hade aldrig för avsikt att bli explicit politisk, eller att kritisera den iranska regimen offentligt. Att göra detta hindrar mig avsevärt i mitt politiska arbete, eftersom jag nu har iranska underrättelsetjänstens ögon på mig. Mängder av aktivister är och måste vara anonyma för att någon förändring i Iran ska kunna ske.
Nu har jag tvingats ta till en annan strategi, både för min aktivism och för mitt asylärende. Jag nyttjar möjligheten att publicera artiklar till att högröstat peka på det brutala och förljugna i den iranska regimen. I Iran är hela samhällsapparaten underkastad en sorts nyckfullhet, en bristande logik. Lagen finns inte i någon lagbok, utan i diktatorn Ali Khameneis personliga intressen. Häromdagen sa han att Iran kan visa på en ”heroisk flexibilitet” och plötsligt slutade Facebook, sedan länge kriminaliserat, att vara censurerat. Samtidigt har antalet verkställda dödsdomar nått nya rekord: 15 avrättningar på 5 dagar. En heroisk flexibilitet.
Den här nyckfulla maktutövningen slipper man i Sverige – så länge man inte befinner sig inom Migrationsverkets maktutövningsradie. Min politiska historia låter sig inte berättas utan denna kritik mot svenska migrationsmyndigheter. Landet som gjorde mig till politisk flykting.
Samira Motazedy
Översättning: Khashayar
