Läckberg är riktigt bra på att skriva sexscener
Hjältinnan tar gammaltestamentlig hämnd å alla kvinnors vägnar
För tolv år sedan läste jag de åtta titlar som då hade kommit ut i Camilla Läckbergs Fjällbackasvit. Vad är det som lockar människor världen över att dyka ner i just den krimserien? Kan en sträckläsning frilägga ett tankemönster hos författaren vad gäller människosyn och perspektiv på brott och straff?
Jag fann en romanvärld som hämtat starka influenser från både Maria Lang och ”Morden i Midsomer”. Fjällbacka är en liten idyll som hyser ack så mycket ond bråd död, men också ett mysigt medelklasspar som löser mordgåtor medan de smågnabbas om vardagsbestyren. Intressantare var upptäckten att samtliga mördare antingen var fosterbarn eller sociala uppkomlingar. Varpen är det heliga moderskapet och att man ska bli vid sin läst.
Efter den genomforsningen försvann Läckbergs romaner ur mitt synfält, men likt de flesta har jag stannat upp och klickat när jag sett hennes namn som ju dyker upp överallt. Jag har irriterat mig på hennes privata vårdcentral, men högaktar frispråkigheten kring viktproblemen. Det är med försiktigt positiva känslor som jag tar del av pressmeddelandet att hon har köpt rättigheterna att blåsa liv i Gösta Knutssons mästerverk Pelle Svanslös.
Våren 2019 mötte jag Camilla Läckberg i ”Alla mot alla” och skymtade i hast en kvinna som jag tyckte om. Det är därför med viss nervositet som jag närmar mig hennes spänningstrilogi om Faye Adelheim, vars sista del nu finns i handeln. Jag vill att den ska vara bra, för både Läckberg och hennes hängivna fans förtjänar det.
Stilistiskt har ingenting hänt sen sist. Prosan för tankarna till Johan T Lindwall, chefredaktör på Svensk Damtidning; huvudsatserna staplas på varandra, vilket ger en tydlig men lite entonig satsmelodi. Bra eller dåligt hantverk är emellertid lika ointressant som frågan om Lars Vilks verkligen kunde rita, det är storyn man vill ha. Vad är det Camilla Läckberg vill berätta?
Uttråkad fördriver Faye dagarna med de andra hemmafruarna, ’Gucci-filifjonkorna’
I den första delen, ”En bur av guld” (Forum, 2019), möter vi Faye Adelheim i en lägenhet på Östermalm. Hon bor med sin man Jack och deras dotter på 400 kvadratmeter lyx. Faye har hoppat av Handelshögskolan för att ta hand om familjen och Jacks företag, som aldrig skulle sett dagens ljus utan hennes brain.
Uttråkad fördriver Faye dagarna med de andra hemmafruarna, ”Gucci-filifjonkorna”, som bara kan prata om barn, makar, status och konsumtion. Vill de inget annat än det här? Har de inga känslor kring någonting annat? undrar hon. Även på denna punkt är allt sig likt, Fjällbackaserien hyste ett starkt förakt mot den något schabloniserade överklassen och folk som ser sig själva som förmer.
Faye är inte som de, hon är nån annan – bokstavligen. Faye, som kommer från ett ickepriviligierat hem i Fjällbacka med en psykopat till pappa, hette från början Matilda. När hon lämnade hembygden hade hon redan begått tre mord: först dödade hon ett par klasskompisar som våldtagit henne. Därefter sin bror, som också utnyttjat henne sexuellt. Det var då hon tog sig sitt mellannamn Faye, efter mammans favoritförfattare Fay Weldon.
Fler än så går åt
Faye drar till Stockholm, där hon blir ihop med en mesig kille som råkar avslöja hennes rätta identitet. Då sätter hon eld på hans säng, så han brinner inne.
Därefter träffar hon den oduglige adelsmannen Jack Adelheim, får barn, går upp 10–15 kilo och blir i hans ögon oattraktiv. När Faye upptäcker att Jack bedragit henne med sekreteraren, och dessutom visar sig vara pedofil med begär till dottern, påbörjar hon en hämndaktion som tar slut först i sista delen. Då har Faye hunnit mörda Jack, men också sin hjälpredas man, ”ett svin” som ligger nedbäddad på ett sjukhem. Honom kväver hon med en kudde.
Fler än så går åt.
Faye är med andra ord en serial killer av rang, som iskallt plockar bort dem som hon anser har förverkat sin rätt att leva, och det med olika slags metoder. Men hon är också en uppkomling som spårat ur, precis som alla andra mördare med koppling till Fjällbacka. Det här tolkade jag först som ett spännande uttryck för ett konsekvent författarskap; temat med den livsfarlige klassresenären fortsätter. Eller för att citera den elaka katten Måns när han praktiserar som lärare: ”Vilken klarhet! Vilka linjer!”
Det var först i den andra delen, ”Vingar av silver” (2020), som jag fattade att Läckberg inte alls försökt sig på utmaningen att skriva fram ett monster. Faye är tvärtom en hjältinna, som på ett gammaltestamentligt sätt tar hämnd å alla kvinnors vägnar.
Det räcker nu, säger hon. Vi kvinnor har alltid blivit bedragna, utnyttjade, förnedrade, undervärderade och nedtryckta. I detta uttalat feministiska projekt använder Faye våld men också sin affärsmässiga kompetens. Med systerskapet som ledstjärna bygger Faye upp det världsomspännande hudvårdsmärket Revenge, som ska ge kurage åt köpare som likt Faye säger: No more fucks to give!
Det där sista är dock bara bildligt. Faye har nämligen en stor aptit på sex och har dessutom turen att få ligga med alla hon vill (förutom med sin man, innan han likt Bob i ”En hondjävuls liv och lustar” ångrar skilsmässan från Ruth).
Faye knullar både Armanisnubbar, sina kvinnliga vänner/anställda och unga servitörer som hon finner på finkrogarna runt Stureplan, liksom annan servicepersonal. Ibland ordnar hon trekanter. Sexscenerna är detaljerade och riktigt bra, intimitet är ju som bekant nåt av det svåraste en författare kan ge sig på.
Skriv en deckare själv då, vill jag fräsa i hennes ställe
I en snabb passage funderar Faye över detta, som hon menar typiskt manliga beteende, men tanken försvinner lika hastigt som den dök upp. Till skillnad från Fay Weldons Ruth är Faye ingen grubblare. Och om Ruth håller sin hämnd privat, involverar Faye alla kvinnor som kommer i hennes väg. Antingen köper hon dem med anställningar eller också triggar hon dem med feministiska slagord, för alla har en man att hämnas på. Män är nämligen idioter.
Det var inte kul att skriva den här texten, för jag hade önskat mig nåt annat. Inte för att Camilla Läckbergs och min människosyn är alltför olika, jag vill bli utmanad, utan för att Faye är så endimensionell och skruvad att jag som läsare inte kan känna ens en gnutta lojalitet, och då dör också nyfikenheten.
Likväl beundrar jag Läckberg, som står på med sitt författarskap. Likt många häpnade jag när Times Magazine listade debuten ”Isprinsessan” som en av världshistoriens hundra bästa deckare, men jag har också förvånats över den ilska och missunnsamhet Läckberg möter här hemma. Skriv en deckare själv då, vill jag fräsa i hennes ställe. Om jag visste hur man gjorde, om jag hade blott ett stråk av Läckbergs berättardriv, skulle jag lägga allt annat åt sidan.
