Lyrisk rapport från landet Mellanmjölk
Lina Ekdahls poesi en komplex klippbok
Ni minns kanske Konsums blåvita basvaror? Sådant som fiskpinnar, raklödder och toapapper i förbilligande enhetsförpackning?
Lina Ekdahl har snott konceptet till omslaget på sin nya bok, Diktsamling. En skitful trycksak således, men också orsakande ett mindre skred av minnen och associationer. Hur många mil blåvit spagetti har jag inte tryckt i mig i mina dar, och hur många hektoliter ”Glass med melonsmak”?
Någon uppväxtskildring är Diktsamling dock inte, snarast en packe lyriska rapporter, kring 50 till antalet, från det samtida Mellanmjölkslandet. Många av dem har stått att läsa förut, i bland annat Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Helsingborgs Dagblad, och i tidskrifter som Glänta och Balder.
Möjligen är Ekdahl något mindre självsvängande och sångbar i denna lagerinventering än i föregående samlingar, men öppenheten, enkelheten, det självklara sättet att tala om ”livfanskapets” vara i en absurd omvärld, finns kvar. Ännu brister hon då och då ut i sitt mycket typiska och smått furiösa trallande, på avgrundens rand: ”Det eeeeeeee ju detta / det eeeeeeee ju detta folk vill ha / folk vill ju ha detta / ge folk vad folk vill ha / så att folk får vad folk vill ha / det folk vill haaaa / det folk vill haaaa / det folk får får folk / det är vad folk får”.
Oftare än förut lämnar dock Ekdahl friluftslivet i det egna jagets strandområden, för att avhandla ämnen som integration eller boendeformer. Dikterna blir långa och suggestiva, och ur till synes rediga titlar som ”Den svenska modellen”, ”Tillväxt” eller ”Utveckling” framträder förryckta monologer eller prator. I en av bokens längsta dikter, löpande över nio sidor, körs begreppet ”frihet” i botten på ett både underhållande och oroande vis: ”ge mig ett f / ge mig ett r / ge mig ett i / vad blir det / jag”.
Ibland smyger sig, intressant nog, en för författarskapet helt ny ton in i samtalet, som ett slags elak och brännande slagg: ”Vi tycker inte om gamla människor / det är de som gjort det här samhället / byggt upp hela den här skiten”.
Lina Ekdahls poesi blir mer spännande och komplex för varje bok, och i flera dikter, som i en om några dagisbarn i en park, är hon bättre än någonsin. Ändå är det svårt att komma i från intrycket av klippbok när man läser, och nog hade Diktsamling vunnit på en tajtare och mer enögd redigering.
Omslaget är förstås lika anslående som förmildrande anspråkslöst, till utseende och format motsvarande ett paket kaffefilter av den större modellen, ur det blåvita sortimentet anno 1979.
Poesi
Diktsamling
Lina Ekdahl, Wahlström & Widstrand
