Alla fortsätter göra fel mot de två små barnen

Dokumentären ”Vi ska ha barn” visar att vi inte kan hantera lidande

I SVT:s dokumentärserie ”Vi ska ha barn” får man bland annat följa Marie och Tommy Söderlind, som med hjälp av surrogat blev föräldrar vid närmare 70.

Just nu visas dokumentärserien ”Vi ska ha barn” på SVT. Journalisten Negra Efendić gör ett så vackert jobb. Den genre som har byggt sitt raison d’être på bufflighet och en fot i dörrspringan-metoder, är här utbytt mot lyssnande. Negra undrar – och detta är subtext, hon skulle aldrig förnedra den hon talar med – vad i helvete håller folk på med? Två 70-åringar som skaffar barn via surrogat?

Svaret är barnlängtan och här skulle jag vilja göra en paus för grammatik. Klandra kapitalismen? Klandra narcissismen? Klandra liksom bara ”tiden”? Men subjekt och objekt har bytt plats i relationen förälder barn. Där barnet ska vara subjektet, den man utgår från, finns nu en gapande vuxen. Eller för att prata med nuet: Barnet ska vara main character. Enligt devisen att barnet är den svagaste parten.

 

Därför blir det ett tankefel när den motsatta saluförs av byrån som säljer barn i programmet: DU har rätt till barn. Det ska inte stoppas av detaljer som ägg, spermier, ålder och juridik. Tråkiga Sverige har ju förbjudit barnshopping. Eller utbud och efterfrågan. Jag vet inte. Men så fick 70-åringarna två nyfödda. Vad kvinnan som genomgick graviditeten fick för mödan framgår inte men byrån fick pengar och pensionärerna fick barnen, tills soc tog dem. Vilket också verkar fett kefft? För varför kan inte två russin ta hand om sina barn? I lagens namn är detta – barn via surrogat – inte människohandel, men kanske det borde klassas som det, det är problemet serien ringar in, att det är helt oreglerat. Men nu när barnen ändå finns, blir det bättre av att moralisera över föräldrarnas ålder? De verkar älska sina barn och visst, de verkar fett slappa. Ingen tavelvägg eller surdegsbröd eller avokado, snarare skräp och plastpåsar överallt.

Man ska inte kunna fixa ett barn för den egna lyckans skull

Men för att återgå, vad är bäst för barnen? I serien berättas hur de små byter temporära vårdnadshavare i ett otroligt tempo. De fortsätter att bli behandlade som objekt. Efendićs dokumentär är full av felande människor. Det är så svårt att vara människa. Men det är ännu svårare att vara barn. Därför är vi skyldiga barn allt och inte kräva några rättigheter tillbaka. Inget ägande. Ingen kärlek. Inte ens en kram fast man gett en present.

 

Det finns ett påbud att vara lycklig hela tiden. Finns det så att säga mörka fläckar i ens liv som inte passar ihop med bilden av lycka blir det nästan ohanterligt, och som i dokumentären försöker man ändå hantera det. Att hantera det ohanterliga är en del av ohanterligheten.

Vissa saker ska inte gå att hantera. Man ska inte kunna fixa ett barn för den egna lyckans skull. Men vi är så långt ifrån en integrerad smärta i livet. Den värderas som ett misslyckande. En dålig prestation. Men lidande bara är. Det kan göra ont att inte få det man vill. Men det är själva definitionen av att vara människa. Det och att göra fel. Jag hatar också det. Och liksom den här krönikan finns det inget klimax ibland. Det finns ingen knorr på slutet. Det bara är så. Ett sår som får finnas.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.