Barnlängtan kan få unga kvinnor ta risken
Därför avbryter de sin hormonbehandling i förtid
Tänk om jag aldrig kan bli gravid nu?
Hos unga barnlösa kvinnor i fertil ålder väcker hormonbehandling vid bröstcancer viktiga existentiella frågor – utöver att man redan brottas med en livshotande sjukdom.
Att få veta att man har cancer är alltid ett skrämmande besked. Att tackla vetskapen om att man kan dö i sin cancer är förfärligt.
De flesta cancerdrabbade gör allt för att cancern ska kunna botas. Ibland är det dock inte möjligt.
Men nu visar en mycket oroväckande svensk studie att varannan svensk kvinna med hormonkänslig bröstcancer avbryter hormonbehandlingen i förtid.
Det rör sig om tusentals kvinnor.
Preliminära data från en pågående svensk studie vid Karolinska institutet visar att det kan dubblera risken att dö i bröstcancer att sluta med hormonbehandlingen i förtid.
Varför är man beredd att ta en sådan risk?
Svaret är enligt forskarna att biverkningarna kan vara så påfrestande att kvinnorna inte står ut. Hela livskvaliteten påverkas under lång tid av besvärande fysiska och psykiska symtom.
Särskilt hårt drabbas unga kvinnor – under 40 år – som snabbt börjar åldras i förtid.
För hur mår man, när man som 29-åring kommer i klimakteriet och blir infertil? Hur känns det att vara mycket ung, men må som en äldre kvinna? Att tappa vitaliteten, orken, energin, lusten och förmågan att bli gravid?
Om det berättar Karin Nilsson, 36, i artikeln här intill.
För unga barnlösa kvinnor kan det även handla om barnlängtan när man avbryter behandlingen. Man vill bli gravid, kanske på naturlig väg, även om man har nedfrysta ägg.
Så gott som alla cancerdrabbade är beredda att genomlida nödvändiga behandlingar för att bli friska. Men gränsen går uppenbarligen vid dessa hormonella behandlingar för många kvinnor med bröstcancer.
Jag var själv en av dem 2009.
Då var jag 50 år. Jag klarade mig utan besvär, trots hormonbehandlingen. Däremot så trodde jag att jag hade tappat huvudet i början.
Jag kände mig som en dement.
Jag fick panik och diskuterade med min onkolog möjligheten att sluta med medicinerna.
Men jag uthärdade – dag ut och dag in – i fem år.
Det blev 1 825 piller.
Och jag hade mina påtagliga skäl.
Två barn som vid tiden för min cancerdiagnos var 10 och 13 år.
Jag ville leva.
Jag ville överleva – både för mina barns skull och för att få möjligheten att se dem växa upp.
Så jag svalde ett piller, dag efter dag.
I våras fyllde min dotter 20 år. Nästa år blir min son myndig.
Men för unga barnlösa kvinnor med bröstcancer är scenariot ett helt annat.