Kom igen grinollar, ni FÅR vara med!
Prins Daniel, hertig av Västergötland. Inte så tokigt.
Kungliga bröllop är svåra för många. Och nu talar jag inte om brud och brudgum, om tärnor och marskalkar, om familj eller ens om polis och serveringspersonal. Jag talar om alla de här stackarna som helst inte skulle vilja tycka att det är kul.
Det finns gott om dem i riksdagen, på tidningsredaktionerna och överhuvudtaget i den övre medelklass, som anser sig för sofistikerad för kungahus. För folk av det där slaget är kungliga bröllop jobbiga.
Saken är ju den att de vill tycka illa om det. De vill helst klaga på att kungliga bröllop kostar pengar. Det gör i och för sig Konstfack också, men i övre medelklass hör det till god ton att man inte gnäller över just det.
De vill helst skjuta iväg lite giftiga kommentarer om hur ”otidsenligt” det är med monarki. Och det är ju sant.
Men till det tidsenliga hör saker som datingprogram med Linda Rosing, sopspioner och terrorism, så det MÅSTE ju inte vara fel att vara otidsenlig. De vill helst stå vid sidan av och muttra, när resten av folket jublar och grattar.
Det är här det svåra kommer. För alla som försökt stå vid sidan av och muttra, när alla andra har kul, vet hur svårt det är. Man blir nyfiken. Man kan inte låta bli att snegla. Man blir lite avundsjuk.
De verkar ju ha så roligt.
Muttrarna kommer inte att kunna låta bli att då och då dra på munnen, så att det nästan blir ett leende. De kommer inte riktigt att kunna hålla fast vid sin principiella bitterhet. Det här blir en riktig prövning för den övre medelklass som är överens om att den vet bättre än folk i allmänhet. Ett helt år av motstridiga känslor. Ett helt år av utanförskap, som det heter numera.
Jag tycker att vi borde göra något för de här stackars människorna. Kan vi inte säga så här: Hörrni, grinollar, ni är hjärtligt välkomna. Vi förstår hur ni känner, men om ni bara vågar ta steget och släppa fram den där glädjen som ni också har inom er, så lovar vi att ta emot er.
Ni FÅR vara med. Ni MÅSTE inte sura. Allt som krävs är det lilla, lilla modet att säga: ”Grattis, Victoria och prins Daniel, hertig av Västergötland!”
Och sedan släppa fram leendet som vill ut. Kanske till och med vifta med en flagga.