Losers får inte vara med i läroböckerna
Man vet ju att vinnarna skriver historien, men de borde göra ett bättre jobb.
Fick tag i en lärobok för gymnasiet häromsistens – samhällskunskap – och bläddrade lite. Inte stor litteratur förstås, men ett ärligt försök att göra saker och ting enkla.
Redan där gör väl, i och för sig, de här läroboksmänniskorna fel. De filar och sandpapprar och smörjer för att ta bort allt som kan bli lite jobbigt.
De pimpar upp landshövdingar och talmän, för att ungarna ska känna att de kan ”relatera” till ämnet. Antagligen helt i onödan. Det är ju just under de där åren mellan 16 och 19 som man är tillräckligt nyfiken och envis för att orka intressera sig för något nytt. Om man någonsin läser Marcel Proust eller ”Moby Dick” gör man det då. När man fyllt 30 ids man knappt läsa lokaltidningen.
Hursomhelst. En lärobok. Mina ögon föll på avsnittet om ideologier.
Inget avancerat, men man begrep på ett ungefär vad socialism och liberalism gick ut på: frihet, rättvisa, jämlikhet, ditten och datten.
Konservatism, däremot.
På det stora hela fick man intrycket att konservatism innebar att en liten, fet och självgod grupp idioter har fria tyglar. Att resten finner sig i det, av något oklart skäl. Att alla måste ge fan i att tänka. Och känna, för den delen, annat än för Gud och Fosterland.
Man vet ju att vinnarna skriver historien, men måste det betyda att historien blir helt obegriplig? Jag menar, hur kunde ett sådant kokobängsystem vara självklart i hundratals år? Var folk fullständiga idioter? Var människan ondare? Var alla sado-masochister?
Sedan slog mig tanken att författarna till den där boken antagligen aldrig funderat över det där. De är uppväxta i vinnarlaget, där konservativa inte behöver begripas. Vem bryr sig om losers?
Under den senaste tiden har det stått mycket på kultursidorna om kulturkonservatism. Det har varit underhållande. För upp poppar den ene efter den andre – gråskäggiga gamla getabockar, nyhennade könsteoretiker, pageklippta esteter – och förklarar varför det här med konservatism är mög.
Men det vinglar och skevar och slirar. För det är uppenbart att i stort sett ingen som kastat sig in i råkurret, känner sig säker på vad det här med konservatism egentligen är.
Antagligen har de alla haft samma lärobok i plugget. Stackars vinnare.