Raseriet kom ut ur garderoben
Jag gick på show häromkvällen och det var hur lätt som helst: in genom dörren, av med rocken, leta stolsrad, ursäktande leenden och tack tack-nickar, hasa, hasa, hasa förbi invikta ben och köpekassar – varför inte göra en heldag av det, när vi ändå ska till Stockholm? – kolla biljetten en gång till och ned i den stumsuttna stoppningen på rätt nummer.
Det var en bra show och hög medelålder på publiken. Det var grånat och hennat, bekväma skor utan snörning på herrarna och piffiga scarfar i färganalyslila på damerna. Alla var väldigt lika varandra. Inte på det sättet som folk var lika då alla var överens om att man tar på sig mörk kostym och slips om man går ut efter sex. De var alldeles lika på ett informellt sätt.
Samma lediga stil, samma lättskötta frisyrer, samma lite busiga röda glasögonbågar.
Åt detta kan man stöna. Men man kan också tänka så här: vadårå? Om man nu nått mogen ålder, om man nu har förlikat sig med den man är, om man nu trivs med att vara en i mängden, med att det inte sitter åt i midjan och att man slipper knyta skorna, kan man inte få ha det så, då?
Jag tänkte jovisst. Jag tänkte att det har också sin charm. Den lugna, timida, följsamma tryggheten. Man får faktiskt vara nöjd.
Sedan hamnade jag i kön till garderoben.
Man har köat med tyskar och greker. Man har köat med topptunga killar som antagligen packar helmantlat. Man har köat med folk som skulle få publiken på Mos Eisleys bar på piratplaneten Tatooine att se alldaglig ut.
Men detta.
Aggressiviteten dallrade i luften. Den var också likadan. Inte den stirrande ska du ha på käften-aggressiviteten, utan den opersonliga kommunaltjänstemannaaggressiviteten. Den som får sitt utlopp genom att man vänder ryggen till någon och sedan lutar sig bakåt för att trycka undan denne någon. Samtidigt som man låtsas att man inte märker ett dugg, för man pratar med en väninna. Den oseende, passiva radhusaggressiviteten. Den sammanbitna, inåtvända armbågsaggressiviteten.
Var kom den ifrån? Låt mig gissa: från att i åratal ha bestämt sig för att inte ta konflikten med chefen. Från beslutet att man inte kan förvänta sig för mycket av sitt äktenskap. Från övertygelsen att det alltid är bäst att ligga lågt, för fridens skull.
Varför måste man hela tiden få sina fördomar bekräftade?