Den mest meningslösa månaden i modern tid
Vi förstod det inte då, men det började med en liten fingervisning från kulturministern. Ni minns hur jorden rämnade under Alice Bah Kuhnke, redan kritiserad för sina klyschfester, när hon slog fast att kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle.
Det var förvisso ganska genant, men det skulle bli rätt mycket värre.
På Fotbollsgalan en dryg vecka senare prioriteras hyllningen av Therese Sjögrans 200 landskamper bort, eftersom programtiden tryter. Zlatan Ibrahimovic, 101 landskamper, förstår inte problemet.
Samma dag berättar Aftonbladet att Laila Bagge och Niclas Wahlgren skiljer sig. Det är dagens mest klickade artikel.
Nya opinionsmätningar visar att moderata medelklassväljare stänger sina hjärtan och vänder sig till Sverigedemokraterna. En handfull ledarsideliberaler hänger på. Vi måste våga prata volymer.
Ester Nilsson är tillbaka och förälskar sig omgående i en ny kulturman, fast övertygad om att han kommer att lämna sin fru trots hans upprepade löften om motsatsen.
I Kronobergs län öppnar lokala politiker för ”samvetsfrihet”, kristdemokratiska för nja till abort, inom vården.
Aftonbladets ledning meddelar att man säger upp 30–40 tjänster. Snart finns inga kolleger kvar.
Erik Hamrén stänger igen herrlandslagsåret med en poäng i EM-kvalet mot Montenegro och inga alls mot Frankrike. Han är ändå ganska nöjd. Här finns en del positivt att ta med sig.
Under en vecka visar sig solen exakt noll minuter i Stockholm. Man anar den inte ens. Jag måste messa en kompis i Spanien för att få ett bildbevis på att den finns.
Vi är bara lite drygt halvvägs än, men det är hög tid att utse november 2014 till den mest meningslösa månaden i modern tid.
Den är en manifestation över mänsklighetens tillkortakommanden, ett magnifikt monument över vår medelmåttighet.
Och vem är jag att göra annorlunda? Jag tar lydigt av mig skorna och rättar mig i ledet.
För det enda mer akut mediokra än november är som bekant att gnälla på november.