Sverige är Europas största mähän
Äntligen lite klasskamp i Sverige. Det var länge sen sist.
Få saker gör mig så glad som en strejk, och särskilt lokförarnas i Stockholms pendeltrafik. Det klart att det ska vara säkerhetsutbildad personal som ansvarar för tryggheten, inte övervakningskameror.
Vad kan egentligen hända? undrar kritikerna.
Massor.
Jag har bevittnat ett slagsmål på ett pendeltåg. (Det var två svennar i kostym som pucklade på varandra för att den ene låg med den andres fru. Sånt händer.) Hade inte tågvärden ingripit hade någon kunnat bli misshandlad på riktigt.
Jag har varit med om när en människa avslutat sitt liv genom att hoppa ner på spåret, och hur makabra medresenärer hejdats från att gå ut och “titta efter”.
I Norge strejkar de också den här veckan, för att sätta press i avtalsrörelsen. Samma sak i Tyskland nyligen.
Den finska vintern gick också i strejkens tecken. Pappersarbetare, handelsanställda och transportarbetare lade ner jobben med krav på kollektivavtal och rättvisare löner.
I Danmark har man just avslutat en strejk mot beslutet att slopa en helgdag för att finansiera de ökade försvarsutgifterna.
Och så Frankrike, så klart.
För nån månad sen var jag i Marseille. Vi rullade in i stan samma dag som landet lamslogs av protester mot det nya pensionssystemet. Kollektivtrafiken stod still och restaurangerna haltade, eftersom kökspersonalen strejkade. Ingen var förbannad för det.
8 av 10 fransmän är emot den här reformen. Bland dem som strejkar finns offentliganställda, journalister, lagerarbetare, lastbilschaffisar, akademiker och höga tjänstemän.
Men blandningen är större än så. Jag såg barhuvade män och kvinnor med hijab gå sida vid sida till taktfasta trumslag, medvetna om att de delar ett gemensamt öde.
Det är därför Marine Le Pen inte kan slå alltför ädla mynt av Macrons rikemanspolitik, även om hon försöker. I en aktion för bättre livsvillkor spelar det ingen roll vilka högtider man firar eller vilka sånger man traderar för sina barn – klasskampen trumfar över kulturkampen. Bättre integrationsverktyg än så finns inte.
Det är bara vi svenskar som går med på vad som helst. I den här avtalsrörelsen sopades tio års löneökningar bort. Protester mot det? Nej. Vi har lidit oss igenom åratal av ökad ojämlikhet, nedskärningar och på senare tid antidemokratiska lagändringar, men vi säger ingenting.
Vi måste vara Europas största mähän.
Tågföretagen har stämt lokförarna på 6 000 kronor vardera. Det är okej, säger jag. Bryter man mot lagen, så gör man.
Det är då ett ord som solidaritet prövas. I skrivande stund har lokförarna skramlat ihop 1,5 miljoner kronor för att täcka kostnaderna. Deras kamp är också vår, och så vidare.
Låt lokförarna visa Sverige vägen. Det är dags att vakna upp. Vi har gått med på alldeles för mycket, alldeles för länge.