Tvåbarnsmamman Irina fast i Migrationsverkets långa kö
Irina Starodub, 29, lämnade Kiev med de två barnen då bomber började falla över de norra förorterna.
Nu står hon i en kaotisk kö utanför Migrationsverkets lokaler i Sundbyberg och undrar vad som hände med livet och tryggheten och hur framtiden kommer att gestalta sig.
En man i gul väst skriker på ukrainska i en megafon, någon översätter, att klockan bara är tio på förmiddagen hindrar inte att receptionen redan ska stängas för dagen, det är för många flyktingar, för lite personal.
–Jag var tvungen att bokstavligen slåss för att få min familj ombord på ett tåg ut ur Kiev, säger Irina Starodub på en engelska hon själv anser vara stapplande men som lika gärna kan beskrivas som hygglig.
Sonen, nio år, drar otåligt i mammas arm, han pekar mot ett bord med frukt och dryck som några volontärer har ställt fram, där finns även en skål med röda och gröna godisklubbor.
I dag är det kanske 300-400 flyktingar i kön, den ringlar sig runt hörnet sedan fem i morse, det är kallt, folk har dåliga skor, många är tunt klädda, toaletter saknas.
Redan har två miljoner människor tagit sig över den ukrainska gränsen till EU. Fler än vad som kom till unionen under två år då kriget i Syrien rasade som värst.
EU har aktiverat Massflyktsdirektivet, som antogs för 20 år sedan i ljuset av Kosovokriget och som aldrig tidigare har utnyttjats.
Det innebär att ukrainare som har flytt efter Putins invasion ska få omedelbart skydd inom unionen och tillfälligt uppehållstillstånd.
Irina Starodub har i flera dagar köat tillsammans med barnen, sin syster och sina föräldrar. Inte heller i dag till någon nytta. Men boende har de redan i form av sängplatser hos en bekant.
Hon arbetade för bara några veckor sedan ännu i en butik. Frånskild, men livet var stabilt. Lägenhet i Obolon, en stadsdel vars namn spred sig tillsammans med en film till västvärldens alla mediehus för några veckor sedan.
Ett pansarfordon körde rakt över en bil som en gammal man satt i.
Det påstods vara ett ryskt pansarfordon. Det påstods också vara ett ukrainskt pansarfordon som kapats av ryska sabotörer. Det påstods allt möjligt.
Vad som är sant och falskt återstår att se, men mycket tyder på att grova krigsförbrytelser begås och Irina Starodub säger att bostadshus i hennes kvarter bombades sönder och samman och många dog.
Under flykten från Kiev såg hon bland annat ruinerna efter ett sjukhus.
Ny information från mannen i den gula västen med megafonen:
Receptionen är stängd, det är ingen idé att köa, återkom på måndag, en buss kommer och hämtar er som inte har bostad och kör er till en asylmottagning i Märsta.
Volontärerna börjar packa ihop. Rädda barnen, Centrumkyrkan, ”Insamlingen ängeln”. Mat, vatten, och kläder förpassas ner i Ikea-kassar.
Fyra plusgrader, kön upplöses långsamt som rökringar, frusna flyktingar ger upp, några vill veta när bussen kommer, ingen vet, andra promenerar iväg.
Det ska ännu dröja några timmar tills migrationsminister Anders Ygeman under en presskonferens pratar om den största europeiska flyktingkrisen sedan andra världskriget.
Upp till 200 000 människor kan fly till Sverige. Väldigt många människor. Men Polen har redan tagit emot 1,4 miljoner.
Irina Starodub berättar att flykten tog fem dagar. Tåg från Kiev ut ur Ukraina och genom Polen. Färja från Gdynia till Karlskrona. Ännu ett tåg. Till Stockholm kom familjen i fredags.
I går drog någon kniv i kön. Polisen kom till platsen. En utredning om olaga hot har inletts.
I dag är det betydligt lugnare. Vakter är på plats. De ler och håller ordning.
Några hundra har släppts in, blivit registrerade, fått tillfälliga uppehållstillstånd, en säng att sova i om sådan saknas.
Den svenska solidariteten är just nu stor. Till och med Jimmie Åkesson har öppnat sitt hjärta.
Men generositeten var betydande även i början på flyktinghösten 2015.
Minns reaktionerna då bilden på den drunknade treårige pojken Alan Kurdi spred sig. Ansiktet i vattnet vid strandkanten, kortbyxorna, de små fötterna.
I Stefan Löfvens Europa byggdes inte några murar. Det var någon månad innan opinionen svängde och gränserna stängdes.
Hur blir det denna gång?
– Jag hoppas kunna flytta hem till Kiev. Men jag vet verkligen ingenting om framtiden, säger Irina Starodub.
Sonen väljer mellan godisklubborna, han tvekar, men tar till slut en grön.