Förhoppningsvis vinner förnuftet över makthungern
En rysk invasion av Ukraina framstår som alltmer oundviklig när man lyssnar på den nattsvarta nyhetsrapporteringen.
Men kanske finns det trots allt en strimma hopp om att förnuftet till slut ska segra över makthungern.
Ryssland har lite att vinna och mycket att förlora på ett krig.
Att ryska trupper uppges röra sig mot Ukrainas gräns kan framstå som ett säkert krigstecken men det kan lika gärna vara ett försök av Ryssland att få väst att tro att man verkligen menar allvar och därmed pressa fram eftergifter från Nato.
Att Putin tar emot Tysklands förbundskansler Scholz kan ses som ännu ett i raden av fruktlösa möten vars enda syfte är att Ryssland i efterhand ska kunna hävda att man visat förhandlingsvilja. Men det kan också tolkas som att Putin höjer sin status som statsman på hemmaplan genom att västledarna står på kö för att besöka honom i Kreml. Det kan han inte utnyttja längre vid en rysk invasion.
När Putin står där vid avgrunden och ska fatta det slutgiltiga beslutet om attack eller inte mot Ukraina måste även han göra en kalkyl över kostnaderna. Både för sin personliga maktställning och för hans planer att återupprätta Rysslands stormaktsstatus.
Då tänker jag inte i första hand på de stenhårda sanktioner väst hotar med. Ryssland har redan omfattande sanktioner riktade mot sig sedan annekteringen av Krim. Det har inte fått dem på andra tankar. Även om sanktionerna skärps ytterligare är det inte säkert att det räcker som avskräckning.
Stora förluster
Det är egentligen bara genom att slå mot Rysslands olje- och gassektor som landets ekonomi allvarligt skadas. Och det slår tillbaka även mot västvärlden.
Däremot måste Putin, trots att han i praktiken styr som en diktator, ta viss hänsyn till hemmaopinionen.
Även en begränsad invasion av Ukraina skulle sannolikt innebära stora förluster även för Ryssland. Inte heller ryssarna är beredda att offra sina söner och döttrar i krig om det inte verkligen känner att landets säkerhet står på spel.
Putin måste räkna med att Ukraina den här gången gör betydligt större motstånd än 2014. Armén är mer vältränad och välutrustad. Man har fått mängder av avancerade vapen från USA och andra västländer.
Ukraina är ett stort land med 44 miljoner invånare. Ingen man enkelt bara kör över. I Krim identifierade sig en stor del av befolkningen med Ryssland varför det var en mycket lättare operation. Den här gången finns inte heller något överraskningsmoment.
Ryssland måste också räkna med ett omfattande civilt motstånd. Minnena från hur det gick när Ryssland invaderade Afghanistan och ockuperade landet i tio år innan man tvingades dra sig ur, borde avskräcka.
Två revolter
Man måste också fråga sig vad syftet skulle vara med att anfalla Ukraina. Ryssland har redan i praktiken för överskådlig tid stoppat Ukraina från att bli medlem av Nato genom att underblåsa och regissera kriget i Östra Ukraina.
Givetvis vore det en fördel för Putin att ha en ryssvänlig regim som styr i Kiev men det skulle komma med en väldigt hög prislapp. Dessutom skulle det folkliga motståndet finnas kvar. Ukrainarna revolterade mot ryssvänliga regimer 2004 och 2014 och avgick båda gångerna med segern.
Man måste också fråga sig hur långt Putin är beredd att gå. De krav han ställt på Nato om att inte utvidga är betydligt mer långtgående än bara Ukraina.
Men med mindre än att han är beredd att attackera ett Nato-land är det svårt att se hur han ska uppnå dem eftersom de blankt avvisats av Nato. Både Ukraina och Georgien står i dagsläget årtionden från ett medlemskap även utan förnyade ryska krigshandlingar.
Kan fortfarande backa
Många bedömare i väst menar att Ryssland redan drivit det hela för långt för att kunna backa utan att förlora ansiktet. Men det är lätt att glömma att Vladimir Putin har nästan total kontroll över medierna i Ryssland. Framförallt tv. Det är inte osannolikt att han med propaganda som verktyg lyckas framställa en reträtt som en seger. Han kan fortfarande backa.
Nu resonerar jag tämligen rationellt och utgår ifrån att även Putin gör det. Självklart finns risken att Putin istället drivs av ett revanschbegär mot väst och är beredd att betala ett högt pris bara för att visa att på Rysslands bakgård är det han som bestämmer.
Han har länge irriterat sig på vad han tycker är en västvärld som sätter sig på sina höga hästar och läxar upp Ryssland för brott mot mänskliga rättigheter och bristande demokrati. Som inte lyssnar på Ryssland.
Putin har länge tyckt att Ryssland blir förnedrat av väst. Som efter Belinmurens fall när Nato utvidgades i det som tidigare var Rysslands intressesfär, när Ryssland slängdes ut från organisationen G8 och när Putin mobbades av de övriga världsledarna på G-20 mötet i Australien och reste hem i förtid.
Tyvärr styrs världsledare inte alltid av rationellt tänkande. Särskilt inte om de fått sitt ego stukat.
Men så länge den första ryska stridsvagnen inte rullar över gränsen så lever hoppet.