Sätt strypkoppel på nyfikenheten
Det är en kväll, den är sådär och när jag slår på tv:n är det Babel med Daniel Sjölin. Jag vet att man aldrig egentligen kan veta genom bildröret (nej, jag fuskar inte med termerna, min tv är fortfarande tjock) men jag slår ändå vad om att Daniel Sjölin verkligen är precis så trevlig som han verkar. Antagligen är han precis så smart som han verkar också. Snygg och framgångsrik utan att tumma på integriteten, definitivt. Tio år yngre än jag, dessutom.
Men det var inte där jag skulle fastna.
In kommer Amos Oz, israelisk författare. Som tydligen inte heter ”eijmos”, eller något annat internationellt, utan helt enkelt Amos, precis som om han var en gammpojke i en Torgny Lindgren-skröna från Raggsjö. Han har varit överallt de senaste åren. Varenda bilaga, varenda kulturkvart, varenda tidskrift vill ha sin fix Amos Oz. När man ser honom förstår man varför.
Han är en snäll farbror från Mellanöstern. Det är underskott på sådana. Lagom Vasastansvänstrig, blygsamt humoristisk, men ändå med tyngd som en komplett uppsättning Proust i halvfranska band. Han småler sig kisande genom hela samtalet. De trivs tillsammans, Daniel och Amos, till den grad att Daniel inte kan låta bli att säga det, nästan rakt ut. Men det är okej, för det verkar vara sant och ärligt talat är det rätt gulligt.
Mitt problem är något annat. Oz säger att han tittar på skor, för skor säger mycket om människor. Det kan jag leva med. Sedan säger han att man måste vara nyfiken. Mer än så; han säger att nyfikna människor är moraliskt bättre än människor som inte är nyfikna.
Där någonstans börjar lagren kärva i mitt maskineri. Jag begriper ju vad han menar. Att han på sätt och vis har rätt. Men.
Man har ju inget val längre. Om man vill vara nyfiken eller inte, alltså. Man står där, med en tratt nedkörd i halsen och gåsapåg efter gåsapåg trycker ned sina hemligheter i ens mentala kräva. Ministrar skriver kärleksförklaringar på Facebook. Pontus Gårdinger korsförhör om privata pinsamheter på bästa sändningstid. Alla ”talar ut”, om precis allt. Inte bara i tidningar och tv, utan på bussen, i mobiltelefonen. I bloggar.
Överallt.
Jag är antagligen moraliskt defekt. Men jag undrar om det inte är dags att sätta strypkoppel på nyfikenheten. Eller gå i kloster.