Frågan är inte om vi går med i Nato - utan när
Frågan är inte när Sverige går med i försvarsalliansen Nato.
Utan när.
Ända sedan Sverige gick med i Nato:s systerorganisation Partnerskap för fred, och skippade ordet neutralitet i statsministerns årliga regeringsförklaring, har riktningen varit solklar.
Steg för steg, och i mycket måttlig takt, har Sverige närmat sig Nato. Vi är, som sagt, medlem i en systerorganisation och har deltagit i Natoledda militära operationer i exempelvis Afghanistan och Libyen.
Vår militär övar regelbundet tillsammans med Nato, senast på försommaren i Arctic Challenge Exercise, ACE, Världens dittills största flygövning genomfördes i norra Sverige tillsammans med Nato.
Två partier har ändrat sig
Grädden på moset är värdlandsavtalet som ger Nato möjlighet att ha trupp på svenskt territorium. Dock enbart under förutsättning att Sverige ger sitt godkännande.
Relationerna är alltså mycket, mycket nära. I Natos egen tidning, Nato review, beskrivs nivån på relationerna mellan försvarsalliansen och Sverige som den allra bästa av alla partnerländer. Särskilt beröm får Sverige för de snabba och resoluta insatserna under Libyenkrisen.
Den här veckan har två partier ändrat sig i Natofrågan. Kristdemokraterna, som visserligen är svårt splittrade internt men där en bräcklig majoritet i partistyrelsen vill att Sverige blir medlem i Nato. Och Centern som kräver att vi går med samtidigt som Finland, att vi förblir kärnvapenfria och att Nato inte ska ha trupper permanent stationerade i Sverige.
Hälften för medlemskap
Det betyder att hälften av partierna i riksdagen nu är för ett svenskt medlemskap i den västliga försvarsalliansen. Och att den andra hälften, S, MP, V och SD är emot.
Men vilka är de bärande argumenten för att fortfarande vara utanför? Vi samarbetar redan så mycket det går och i artikeln i Nato Review kallas förhållandet med oss för ett inte fullständigt medlemskap.
Ett kan vara relationen till Ryssland. Stormakten i öster är i det närmaste inneslutet av Natoländer på sin nordvästra flank. Undantaget är Finland och den ryska enklaven Kaliningrad vid Östersjön.
Skulle Sverige och Finland gå med i Nato blev återstår bara Kaliningrad som andningshål för Ryssland. Ett svenskt medlemskap skulle alltså med stor sannolikhet reta upp Ryssland vilket i sin tur sannolikt skulle få obehagliga konsekvenser på ett eller annat sätt.
Ingen jättestor skillnad
För att gå från ickemedlem till medlem finns däremot två bärande argument. Det första är medbestämmande, är man inte medlem med en organisation också på pappret har man ett slags slavkontrakt. Man får finna sig i beslut fattade av andra så länge man ville att relationen ska bestå.
Det andra är paragraf fem i Natostadgan, den så kallade ömsesidiga försvarsgarantin. Det säger att en attack mot ett Natoland ska betraktas som ett angrepp mot alla och därför ska slås tillbaka av alla.
I praktiken skulle den dock inte innebära någon jättestor skillnad jämfört med i dag. I EU:s senaste fördrag finns en solidaritetsklausul som innebär att om ett medlemsland drabbas av en naturkatastrof, en terrorattack eller ett väpnat angrepp så är de andra EU-länderna skyldiga att ställa upp med resurser. De behöver inte vara militära.
Frågan är när – inte om
Men därutöver utfärdade Sverige 2009 en ensidig solidaritetsförklaring. De går ut på att ge militärt stöd till EU- och Natogrannar om dessa hotas. I gengäld förväntar sig Sverige underförstått motsvarande hjälp om vi skulle utsättas för militärt hot.
Tro mig, frågan är inte om vi går med i Nato. Den stora frågan är när det kommer att ske.
Läs också: Debatt – borde vi gå med i Nato?
Här är argumenten för och emot.