För varje verbal spya polariseras samtalet

Johanna Frändén

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-09-18

Det fanns en tid då vi kunde tjafsa om politiska petitesser i Sverige.

Om Mona Sahlins handväska som kom från ett snofsigt, franskt modehus.

Om Alf Svensson som vägrade att kalla sig feminist. Om moderata ministrar som inte betalat tv-avgiften som unga.

Det var, i ett internationellt perspektiv, nästan genant lättviktiga ämnen som fick svenskarna att gå i politisk spinn på fikarasterna.

Ett annat Sverige? Kanske det. Det här var i alla fall innan vi hade aspirerande folkvalda som jagade utlandsfödda med järnrör och fredagsstädade med hakkors på armen.

Vi har haft lite svårt att hantera övergången, har vi inte?

Under dagarna kring det dystraste valresultat i modern tid har de verbala bumerangerna flugit fritt. Från organiserade Sverigedemokrater förstås, de kommer från en politisk kultur som bygger på hot och hat, men kanske ännu mer från resten av det politiska spektrat.

Högerdebattörer har rivit sönder Fi-valsedlar och hånskrattande postat bildbevis på Twitter. Rut-glada partiledare har anklagat vänstermotparten för ”falsk feminism”.

Vänsterpartister har vägrat klämma fram ett enda försonligt ord på vägen när Sveriges statsminister efter åtta år lämnar sitt ämbete.

Det här är inga olaglig­heter, inga grova kränkningar alls. Det är bara osnygga man­övrar som öppnar för ett allt högre tonläge i en tid när tonläget desperat måste skruvas ner.

När Anna Lindh mördades 2003, bara dagar före EMU-omröstningen, genomfördes slutdebatten helt utan polemik. De dåvarande parti­ledarna samtalade i stället om sin oro över en skenande aggressivitet, personangrepp och ”väldig förgrovning” av den politiska debatten. Det är sånt som skadar demokratin, som gör den bräcklig över tid.

Visst är det ibland frestande att lägga sakargumenten åt sidan och be meningsmotståndare att dra åt helvete. Men för varje verbal spya kommer det offentliga samtalet att polariseras lite till.

För varje demokrat som tappar fattningen kommer en extremist ha en ursäkt att piska upp stämningen.

Till slut får vi ett sammelsurium av pajkastning och vulgära utspel.

Och är det det man har att välja mellan 2018, ja, då kan man ju lika väl rösta på den som är tuffast

i klassen.