Därför är det så hopplöst svårt att få slut på konflikten
Hur Hamasterrorister kallblodigt kan massakrera kvinnor och barn i sina sängar är omöjligt att begripa. Precis som när israeliska bosättare går bärsärk i palestinska byar.
Men att detta föder hat är lättare att förstå. Ett hat som gör det hopplöst svårt att se ett slut på den här konflikten som pågått i trekvarts sekel.
Hatet är bränslet i denna strid om vem som har rätt till en landplätt som är något mindre än Småland.
När FN godkände bildandet av en judisk stat 1948 var det inte risken att man samtidigt planterade en tidsinställd bomb som var i fokus. Snarare skammen över att ha låtit Hitler utplåna sex miljoner judar.
För de på båda sidor som vill maximera sina egna krav genom att hålla liv i stridigheterna gäller det att hela tiden underblåsa hatet på samma sätt som man hela tiden måste tillföra nytt bränsle för att hålla en brasa levande.
Man kan misstänkta att Hamas bestialiska våld den här gången är en medveten taktik för att få Israel att överreagera i sitt svar.
Ett stort antal döda palestinier ökar hatet mot Israel bland palestinierna och gör det ännu svårare för arabländer som Saudiarabien att upprätta vänskapliga förbindelser med Israel eller att bara sitta vid sidlinjen och titta på. Avgörande för om kriget utvidgas blir hur brutalt Israel går fram.
Frågan är om den judiska nationen i den uppjagade situationen förmår hålla huvudet kallt och inte gå i Hamas fälla.
Jag har sedan 1986 gjort ett stort antal reportageresor till Israel, den ockuperade Västbanken och Gaza. Jag har lyssnat till hatet från båda sidor när de redogjort för oförrätter och övergrepp som de utsatts för. Jag har hört oförsonligheten hos palestinska föräldrar som fått sina barn skjutna av israeliska soldater och israeler som förlorat sina nära och kära i terrordåd.
Under korta perioder har våldet och hatet blandats upp med försök att åstadkomma fred.
1993 väcktes hoppet när Israel i Osloavtalet bytte ett erkännande från PLO mot att ge palestinierna kontroll över delar av Västbanken och Gaza.
År 2000 såg det ut som Bill Clinton skulle lyckas medla fram ett slutgiltigt fredsavtal där palestinierna skulle få över 90 procent av Västbanken och östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat.
Men i sista stund vågade den legendariske PLO-ledaren Yassir Arafat inte göra de smärtsamma eftergifter som krävdes. Där gick ett gyllene ögonblick att lösa konflikten upp i rök.
Sedan dess har ett fredsavtal aldrig varit nära.
I stället har Israel och framförallt Västbanken och Gaza karakteriserats av ett lågintensivt krigsliknande tillstånd där den palestinska befolkningen på Västbanken dagligen trakasseras av den israeliska armén som fruktar militanta aktivister. Nästa terrordåd inne i Israel aldrig är långt borta.
Hatet och rädslan för den andra parten ligger hela tiden och pyr under ytan.
En avgörande faktor är att extremisterna numera tillåts dominera på båda sidor.
En majoritet av palestinierna är beredda att acceptera Israels existens om de får en egen stat. Men för terrorstämplade Hamas är Israel ett rött skynke som måste utplånas från jordens yta. Med en sådan motpart är det svårt att förhandla om fred.
Bakom Hamas står Iran. Iran är numera ett av få länder som öppet vill radera Israel från världskartan. Men med sitt stöd i from av både pengar och vapen till Hamas och Hizbollah i södra Libanon bidrar de i allra högsta grad till att hålla hatet levande.
På den israeliska sidan finns bosättarna som anser sig ha biblisk rätt till Västbanken och är beredd att använda vapenmakt för att hindra bildandet av en palestinsk stat. Bosättarna sågs tidigare som extremister av många israeler. I dag sitter de i regeringen.
Frågan båda sidor måste ställa sig är om de ska fortsätta ha ihjäl varandra i all evighet och leva i konstant otrygghet eller om de ska försöka komma överens om hur de ska kunna leva sida vid sida. Ingen av dem lär ju ta sitt pick och pack och försvinna.
Så här långt har tyvärr de krafter alltid segrat som hellre håller liv i fiendskapen än försöker gräva ner stridsyxan.
I dagens känsla av hopplöshet är det ändå värt att påminna om att Israel slutit fred med både Egypten och Jordanien som angrepp Israel 1967 och 1973.
Förenade Arabemiraten och Bahrain upprättade diplomatiska relationer med Israel 2020. Fler arabstater är på väg i samma riktning.
Nu byggs hatet på igen i och med dagens krig som många tror slutar med en humanitär katastrof i Gaza. Men förhoppningen är att pressen i det långa loppet ska öka på både Israel och palestinierna att avsluta den eviga våldsspiralen och sätta sig ner vid förhandlingsbordet.