Edward Blom-männen behöver mest en kram
Självklart ska man få dansa hela vägen mot undergången om man så vill. Men det händer något intressant i dynamiken när klimataktivister – människor som opponerar sig mot att vi fullt medvetet är på väg att förstöra våra livsbetingelser – och svenska kändisar i glitter möts på en scen i TV4:s lördagsunderhållning. Vad beträffar framtidens historieböcker är det ganska uppenbart vilka som kommer att se dumma ut (och då pratar jag inte om Charlotte Kalla vars upphämtning i stafetten i Sotji-OS 2014 ger henne livstids wild card att göra exakt vad hon vill).
Men detta hände alltså i Let’s Dance förra helgen, efter att det tidigare skett i Idolfinalen och Melodifestivalen helt nyligen. Klimataktivismen i live-tv är här för att stanna. Ilskan mot aktivisterna också. Och den trappas upp på alla håll just nu, som Kristoffer Ahlström konstaterade i Dagens Nyheter i veckan: Så varför blir Edward Blom topp tunnor galen på Twitter när aktivister färgar Fontana di Trevis vatten svart med kol för att sätta ljuset på klimatkrisen (”Vilka förbannade svin! Folk som förstör konst borde buras in på livstid!”), medan han tycks obekymrad av att stora oljebolag förstör planeten?
Varför gormar han inte över att ett femtiotal världsarvsklassade monument bara kring Medelhavet bedöms ligga i farozonen för stigande havsnivåer och jorderosion?
Förmodligen är Edward Blom inte avlönad av fossillobbyn. Sannolikt är han tvärtemot medveten om att också hans barn kommer att behöva hitta en plats att leva på när klimatförändringarna gör stora delar av planeten obeboelig. Mest troligt är han livrädd.
Inom klimatpsykologin pågår en hel del forskning på varför vi har så svårt att sluta skicka koldioxid ut i atmosfären, trots att vi vet att följderna kommer att bli – och på många håll redan är – katastrofala. Jessica Kleczka är psykolog och forskar på känslor kring klimatförändringar i Storbritannien. Hennes studier visar att förnekelse ofta har sin grund i rädslan över stora förändringar och vad klimatkrisen kommer att innebära för våra liv och livsstil. ”Eftersom klimatförändringar tycks som ett så gigantiskt hot för den enskilde att hantera, riktar hen i stället ilska och fientlighet mot de som faktiskt agerar för förändring”, skriver Kleczka.
Hon menar att människans tre evolutionära reaktioner på fara, fight-flight-freeze (fajtas, fly eller frysa), går igen också inför klimathotet. De som engagerar sig och agerar tar fajten, medan många flyr problemet helt och hållet och andra fryser, det vill säga blir lamslagna av rädsla och oförmögna att handla.
Inom klimatförnekelsepsykologin pratar man om ”dissonans” som en del i problemet; tendensen hos vissa individer att spela ner klimathotet enligt argumentet att mer hade gjorts av samhällets ledare om läget verkligen var akut. Dissonans uppstår också när människor söker men inte hittar några försäkringar om att samhället kommer att lösa klimatutmaningen. Enklare då för hjärnan att slå fast att det nog inte är så farligt.
Det finns också några riskfaktorer för att hamna i klimatförnekelse från allra första början, i alla fall enligt forskning i USA, och det är att vara vit man med politisk slagsida åt det konservativa hållet. Också när man testade mot en massa andra variabler stod vita amerikanska män ut i klimatförnekelse, jämfört med exempelvis män från andra etniska grupper.
”Många människor är offer för sina egna känslomässiga reaktioner på klimatkrisen”, skriver Jessica Kleczka och menar att vi inte ska se vanliga klimatförnekare som skurkar. De är bara obeskrivligt rädda för förändring.
Och kanske är det så man ska se Edward Blom-männen också. De behöver mest en kram.