Vad är det vi missar i dag?

Tid. Och tidens betydelse. Jag visste inte ens att jag levde i 00-talet, förrän alla började tjata om det. Men nu vet jag. 2010 blev ett sådant där jämnt tal när vi plötsligt skulle summera vad vi hade haft för oss de senaste åren. Det är bara det att jag inte har haft någon lust. Det känns pinsamt.

Vad har vi gjort? Kollat på när Anna Anka bakar en pepparkaks-kuk på lillejulafton? Laila Bagges stjärt och diverse dokusåpor? Måste vi prata om det? Kan vi inte bara glömma och gå vidare och göra bättre?

Under julhelgen flydde jag 00-talet för amerikanskt 60-tal. En julklapp från brorsan. Hela första säsongen av tv-serien ”Mad Men”, och jag satt fastlimmad i soffan framför vällagda hår, nystrukna skjortor och äkta guppande bröst.

Män som inte klarar av att hänga upp sina hattar och överrockar. Män som inte klarar av att slå ett telefonnummer själva. Män som kommer hem varje dag till ett dukat bord – om de kommer hem överhuvudtaget.

Det är sexism och rasism i lyxförpackning, och en orgie av insprängda tids­dokument som känns alldeles verkliga och märkliga. Saker som man inte skulle reagerat på 1960, blir saker som man studsar för i dag.

Som barnet som springer in i köket med en tättsittande plastpåse från kemtvätten över huvudet, varpå modern flämtar till och undrar om det här innebär att hennes kemade klänning ligger på golvet.

”Nä” säger ungen.

”Bra” säger modern.

Sedan studsar ungen iväg igen. Med plastpåsen över huvudet.

Folk röker konstant. Så konstant att det ser konstigt ut. Färgade människor är antingen städare eller hisspojkar. Definitivt inte presidenter. Alla dricker mängder med sprit. ”Close enough” som Roger Sterling säger när han tittar på klockan innan han häller upp en stadig grogg till sig själv.

För det var då. Och nu är nu. I dag vet vi att män kan öppna dörrar och hänga upp sina egna kläder och knappa in sina egna telefonnummer och laga sin egen mat. I dag är cigarettändare i bilar och askkoppar i armstöd en påminnelse om att ”Mad Men” en gång var på riktigt.

Vilket leder fram till nästa fråga. Vad är det vi missar i dag? Om någon spelar in en tv-serie från 00-talet i framtiden – kommer folk att säga att vi ser overkliga ut?

Kommer tv-recensenter hävda att ”scenen är fullständigt orealistisk när två personer sitter mitt emot varandra på ett café och pratar i telefon i stället för att prata med varandra. När de håller dessa livsfarliga cancerstrålande dödliga mojänger rakt mot skallen.” Vad kan män göra som vi ännu inte har upptäckt att de kan? Vad kan kvinnor?

Jag antar att det är tur att man lever i den tid som man lever i. Annars skulle man antagligen inte tro att det var sant.

– Kan han ju inte.

– Skulle vi ju aldrig.

– Det är helt enkelt för dumt.

Följ ämnen i artikeln